Hur reagerar väljare när politiker räddar en bank?

Väljare har en tendens att straffa politiker i dåliga ekonomiska tider. Men hur reagerar de när politiker genom en aktiv handling försöker minska ekonomiska skadeverkningar i en krissituation? Det undersöks i studien ”Bailout or Bust? Government Evaluations in the Wake of a Bailout”.

Bakgrunden är att en nederländsk bank, Fortis, låg väldigt illa till 2008, varpå regeringen initierade en räddningsaktion. Å ena sidan kan man tänka sig att väljare ogillar när en stor aktör i finanssektorn får del av allmänna medel; å andra sidan kan de tycka att det är bra att en ekonomisk kollaps, med skador för enskilda och möjligen för hela det finansiella systemet, undviks. Resultat från studien:

For our analysis, we relied on three high-quality nationally representative surveys. … The findings from all surveys indicate that the government was not punished for the financial crisis. On the contrary, the estimates suggest that the government gained support. We also analyzed whether this response was heterogeneous in the public, that is, conditional upon partisanship and socioeconomic characteristics. Although we find partial support for a heterogeneous response, this is not in line with a biased reaction in a partisan manner.

En intressant aspekt av detta resultat är att väljare påverkas av specifika åtgärder och inte bara av det allmänna ekonomiska läget – liksom att denna typ av åtgärd verkar stödjas av väljare i allmänhet. Även svenska regeringar har ju ägnat sig en hel del åt bankstöd.

(Se gärna dessa två artiklar av Daniel Barr och Hannah Pierrou i Ekonomisk Debatt: ”Vad blev notan för 1990-talets bankstöd?” och ”Vad blev notan för statens bankstöd under finanskrisen 2008–09?”.)

Bankkriser kan stärka demokratin

Bankkriser brukar betraktas som negativa händelser, innefattandes risker för det finansiella systemet och för den reala ekonomins funktionssätt. Nu visar det sig dock, enligt studien ”Do Banking Crises Improve Democracy?”, att bankkriser ibland kan ha en positiv effekt:

We study the impact of banking crises on the level of democracy. We use an event-study method on a sample of up to 129 countries over the period 1975–2010 accounting for 94 systemic banking crises. We find that banking crises are followed by an improvement in democracy and report evidence suggesting that the relation is causal. The bulk of the improvement takes place between 3 and 10 years after the banking crisis. The impact of a banking crisis is greater in nondemocratic countries and when the banking crisis is severe. We explain this finding by the fact that banking crises create windows of opportunity to contest autocratic regimes.

Studien knyter an till en idé som många har anslutit sig till: att stora reformer ofta blir möjliga i kristider, när människor blir medvetandegjorda om att systemet som det är inte fungerar särskilt väl och när tidigare inflytelserika bevarare av status quo har blivit försvagade. Att det ekonomiska systemet ger upphov till bankkriser då och då är mot denna bakgrund inte nödvändigtvis att beklaga, i den mån de möjliggör reformer som gör tillvaron bättre i framtiden – såsom politiska reformer mot mer demokrati. Men som alltid är tillvaron komplex, och tidigare forskning indikerar att ekonomiska reformer kan bli både mer och mindre liberaliserande efter finansiella kriser, beroende på.

Se upp för ekonomiska kriser – de kan ge nazism

Förutom att ekonomiska kriser förstås orsakar en rad ekonomiska problem, kan de orsaka politisk omvälvning. Ett av de mest kända fallen är Tyskland under 30-talsdepressionen. En ny studie, ”From Finance to Fascism: The Real Effect of Germany’s 1931 Banking Crisis”, visar nu hur svårigheter för banker fick hemska konsekvenser:

We … show that banking distress led to markedly more radical voting, both through economic and non-economic channels. Firms linked to two large banks that failed experienced a bank-driven fall in lending, which caused reductions in their wage bill and a fall in city-level incomes. This in turn increased Nazi Party support between 1930 and 1932/33, especially in cities with a history of anti-Semitism. While both failing banks had a large negative economic impact, only exposure to the bank led by a Jewish chairman strongly predicts Nazi voting.

Från en populärvetenskaplig sammanfattning kommer denna illustration av effekten:

Skärmklipp 2019-04-14 21.20.57

Den mest drabbade tredjedelen röstade i högre grad på nazisterna än övriga. Det är onekligen viktigt att försäkra sig om att banksystemet inte fallerar i turbulenta tider.

Framtidens pengar – en statlig angelägenhet?

Vice riksbankschef Cecilia Skingsley har talat i London:

”Sverige kommer troligen bli ‘kontantfritt’ inom tre till fem år”, sade hon. …

Hon sade också att centralbankerna kommer att behöva utvecklas och anpassas till det som kommer att bli ett mycket förändrat landskap. De kan introducera egna digitala valutor, något som Riksbanken överväger …

”Om vi inte gör något kan vi se fram mot en framtid där pengar kommer att privatiseras spontant”, sade Cecilia Skingsley. ”Uppsidan med att bli ett Google för pengaskapande eller betalningar är mycket attraktiv och något som vi alla (inom centralbanks-, regleringssfären) tror att vi måste vara mycket fasta med att sätta regler för”, fortsatte hon.

Bildresultat för apple payJag är personligen väldigt kluven till utvecklingen. Å ena sidan älskar jag ny betalningsteknologi och använder nästan inte kontanter alls längre. Å andra sidan ser jag en risk med att en möjlighet till genuint privata betalningar försvinner och att centralbanker, och i förlängningen staten, kan övervaka varenda ekonomisk transaktion medborgarna gör. Detta behöver inte vara ett problem, men vem vet som som styr staten i framtiden. Ett extremt tankeexperiment: Om Hitler hade styrt med framtidens betalningsteknologi hade det varit omöjligt att ge ekonomiskt stöd till utsatta personer eller att gömma undan pengar. Detta oroar mig djupt. Apropå Skingsleys sista mening litar jag då mer på Google och (särskilt) Apple!

Läs mer

Kreditkort som keynesiansk konjunkturpolitik

Dan Ariely skriver:

[W]hen we couple payment with consumption, the result is reduced happiness. When we pay with a credit card the timing of the consumption of the food and the agony of the payment occur at different points in time and this separation allows us to experience a higher level of enjoyment (at least until we get the bill).

Rimligen innebär detta att vi köper mer och dyrare saker när vi använder oss av kreditkort än när vi betalar kontant. Detta förefaller irrationellt: varför skulle betalningstillfället påverka vad och hur mycket vi köper (givet att nuvärdet av betalningarna är detsamma)? Men denna irrationalitet kanske kan motverka en annan? Jag tänker på en uppfattning hos vissa keynesianer att ett slags kollektiv irrationalitet råder, i synnerhet under lågkonjunkturer, i det att människor konsumerar för lite och sparar för mycket. Kan man tänka sig konjunkturberoende kreditkortsstimulanser, såsom lägre kortavgifter och bonussystem kopplade till kortköp? Kan man införa en konjunkturberoende straffavgift på bankomatuttag? Möjligheterna verkar många. Vad bra om kreditkort både förmår göra konsumenter lyckligare (åtminstone tills räkningen kommer) och konjunkturen starkare!

Före kronan

I och med euron övergav många europeiska nationer sina egna valutor. Hur många känner till att det inom Sverige tidigare fanns flera valutor? Johan Schück skriver i DN idag:

Under större delen av 1600-talet och 1700-talet fanns det fem olika valutor som fungerade parallellt inom landet, med sinsemellan flytande växelkurser. Det var inte förrän 1873 som kronan introducerades som en enhetlig valuta.

Jag undrar om argumenten för och emot en enhetlig valuta inom landet var snarlika de som nu framförs för och emot en enhetlig valuta inom EU.

Många känner nog inte heller till att Riksbanken inte alltid har haft monopol på sedelutgivning. Per Hortlund skriver i Fribankskolan: monetär laissez-faire i teori och praktik (s. 76):

Åren 1880–1900 kan … betecknas som glansperioden för det svenska fribanksystemet. Systemet var nu moget. Det fanns 25 sedelutgivande banker med 120–150 kontor, men även icke sedelutgivande affärsbanker och sparbanker.

Se även, om detta, George Selgins och Lawrence Whites ”How Would the Invisible Hand Handle Money?”, publicerad i Journal of Economic Literature.

Förtroendet för bankerna är högt

Man skulle kunna tro att den ekonomiska krisen har eroderat tilliten till bankerna. Så tycks i vilket fall inte vara fallet i Österrike, enligt den nya studien ”Trust in Banks? Evidence from Normal Times and from Times of Crisis”:

Employing survey evidence from Austrian households, we show that trust in banks is mainly affected by ”subjective” variables like the individuals’ assessment of the current economic and financial situation and by their future outlooks. After controlling for these variables we show that the financial crisis has caused a reduction in trust (around -7.5pp) which is sizable but not dramatic. Even at its lowest point (in the first quarter of 2009) 65% still report to have trust in the banking system, which is a higher percentage than for many other institutions.

Detta kan bero både på att många ser bankernas agerande som klokt och balanserat efter krisen och på att staten har agerat, med insättningsgaranti och penningpolitiska åtgärder, till stöd för banksystemet. Hursomhelst torde det vara positivt för en ekonomi med ett högt förtroende för banksystemet, eftersom det annars skulle kunna bli mindre resurser för utlåning till investeringsprojekt och eftersom en misstro skulle kunna kräva åtgärder som egentligen inte är ekonomiskt rationella.