Att framträda utan mask

Erik Bruhn var en av 1900-talets störste balettdansare. Jag såg just en mycket uppbygglig dokumentär med honom, i vilken han tämligen öppet ger sin syn på sig själv, sin karriär, sitt liv och livet i allmänhet.

Ett av de yttranden, framförd med en charmig, lätt dansk accent, jag fastnade för var:

One day, I hope that I should be able to stand before you all without having to create an illusion about myself in any kind of mask or dress. I feel it would be a goal for me to be recognized as I am, whatever that is.

Några reflexioner:

  • Fastän man inte arbetar med konstnärlig framställning såsom balett eller skådespeleri, i vilken man så gott som alltid spelar en roll – man är, per definition, inte sig själv på scenen – undrar jag: I vilken grad framträder man i livet bakom en mask?
    • Ett möjligt svar är: Inte alls. Man är allt det man gör. Att i många sammanhang framträda bakom en mask är en del av vem man är. Att erkänna Bruhn som stor balettdansare, som vilken han alltid är någon annan, är därför att erkänna honom som han är.
    • Ett annat möjligt sätt att uttrycka denna tanke kanske är att säga: Man framträder inte bakom en mask eftersom det inte finns något ”egentligt” eller ”sant” jag.
    • En annan möjlighet: Man är inte ett jag utan flera, vilket såväl Paul Bloom som Witold Gombrowicz har varit inne på. Att ibland vara ett jag och ibland ett annat jag betyder inte att man har en mask vid ett av tillfällena.
  • Man kanske bör skilja på att använda en mask ärligt och transparent och att göra det på ett dolt, kanske t.o.m. manipulativt, sätt. Alla vet att en balettdansare spelar en roll – men vet vi när våra medmänniskor spelar roller, t.ex. när de framställer sina liv som perfekta på Facebook? Det senare kan möjligen vara ett problem utan att det förra är det. Men… spelar man en roll när man framställer sig som perfekt på Facebook? Är det inte en del av den man verkligen är att göra det?

Slutligen: Apropå Bruhn, se gärna även det tidigare inlägget ”Homosexuella dansare”.

Betalning efter kompetens?

Dan Ariely berättar om ett möte med en låssmed som berättade följande:

He was tipped better when he was an apprentice and it took him longer to pick a lock, even though he would oftentimes break the lock! Now that it takes him only a moment, his customers complain that he is overcharging and they don’t tip him. What this tells is that consumers don’t value goods and services solely by their utility, benefit from the service, but also a sense of fairness relating to how much effort was exerted.

Detta är förstås en möjlig tolkning. Jag kan även tänka mig att en annan typ av rättviseaspekt ligger till grund för beteendet: viljan att frivilligt omfördela. Om man får hjälp av en person som verkar ung och oerfaren kan man känna sympati och vilja förbättra dennes materiella situation (helt oavsett hur mycket personen ansträngde sig i utförandet av den aktuella uppgiften). En äldre, erfaren person kan däremot tänkas ha sparat pengar under åren och ha en relativt hög lön, varför behovet av att frivilligt omfördela kan upplevas mindre i det fallet.

I vilket fall kom jag att tänka på balett när jag läste om denna låssmed. Det har slagit mig att dans ser någorlunda lätt ut när riktigt duktiga dansare utför den. Det är nästan först när man ser mindre duktiga dansare (t.ex. unga och oerfarna) som man inser hur mycket dramatisk och teknisk skicklighet samt träning som ligger bakom en bra balettinsats. Visst ser det lätt och okomplicerat ut när Jonathan Cope och Yoshida Mayako dansar i Nötknäpparen:

Nu vet jag inte om unga, oerfarna balettdansare får mer betalt i olika sammanhang än mer erfarna och skickliga — det tror jag trots allt inte — men jag tror att många inte inser vilken fantastisk prestation som ligger bakom dans av det slag som visas i klippet. Samma okunskap återfinns säkert på många andra områden, däribland på låssmedernas.

Jimmie Åkessons dans

Igitur nämner en möjlig koppling:

Ni talade om det insektsliknande i Béjarts koreografi till “Våroffer” och hur kollektivet tycks styras av en inre, simultan drift till den individuella representationen. Är det en motsägelse? Är det samma drifter i görningen när Jimmie Åkesson lyfts fram av pöbeln? En sorts inverterad offerritual?

Homosexuella dansare

Ett av mina största intressen är dans, särskilt balett. Då och då funderar jag på om de manliga dansare jag ser och beundrar är hetero- eller homosexuella — inte minst därför att frågan om varför det skulle kunna finnas en koppling mellan ett (konstnärligt) yrkesval och sexuell läggning ter sig intressant. En studie, ”Sexual Orientation and Professional Dance”, publicerad i Archives of Sexual Behavior, bringar lite mer klarhet i frågan:

We interviewed 136 professional dancers about the prevalence of homosexuality among dancers, the dancers’ own sexual development, and relationships between dancers of different sexual orientations. Dancers estimated that over half of male dancers are gay, but that only a small minority of female dancers are lesbian. Gay men recalled more intense early interest in dance compared to heterosexual men and women, and were more feminine as boys than were heterosexual men. Gay men’s homosexual feelings typically preceded their dance experience, and only one gay man felt that his dance experiences may have influenced his sexual orientation. Heterosexual men voiced some mild complaints about gay male dancers, but these were balanced by positive sentiments.

I enlighet med den stereotypa uppfattning som ser manliga dansare som homosexuella tycks det alltså vara så att de är kraftigt överrepresenterade.* Icke desto mindre är många av dem heterosexuella, och jag kan förstå att det är lite besvärande för dem att betraktas som homosexuella i andras ögon. Inte för att det skulle vara fel, i deras ögon, att vara homosexuell, men därför att de faktiskt inte är det. Jag har läst två intervjuer på senare år (en dansk och en svensk) med manliga balettdansare och noterat att de heterosexuella har velat betona det maskulina inslaget i professionell dans: att den bygger på stenhård träning, att jämföra med en elitidrottares, och att sådan dans också ger gott om tillfällen att komma nära kvinnliga dansare.

Nu torde inte dansarnas sexuella läggning spela någon roll för den estetiska upplevelsen (som kan röra såväl kroppar som själva dansen); snarare rör mina funderingar hur en koppling kan förklaras. Är homosexuella mer (naturligt) intresserade av estetisk verksamhet? Är atletiska homosexuella mer benägna att satsa på dans än på sport pga. större öppenhet för homosexuella inom dansen? Eller finns andra möjliga förklaringar?

Läs gärna är en intervju med en av mina favoritdansare Marcelo Gomes (homosexuell), som bl.a. rör dessa frågor.

_____________________

*Jag utgår förenklat från att resultaten är generaliserbara, vilket förstås inte är säkert.