Så ska medarbetarna presenteras

När Operabaletten i Paris presenterar sig sker det med oöverträffad stil! Jag tittar om och om igen.

Betalning efter kompetens?

Dan Ariely berättar om ett möte med en låssmed som berättade följande:

He was tipped better when he was an apprentice and it took him longer to pick a lock, even though he would oftentimes break the lock! Now that it takes him only a moment, his customers complain that he is overcharging and they don’t tip him. What this tells is that consumers don’t value goods and services solely by their utility, benefit from the service, but also a sense of fairness relating to how much effort was exerted.

Detta är förstås en möjlig tolkning. Jag kan även tänka mig att en annan typ av rättviseaspekt ligger till grund för beteendet: viljan att frivilligt omfördela. Om man får hjälp av en person som verkar ung och oerfaren kan man känna sympati och vilja förbättra dennes materiella situation (helt oavsett hur mycket personen ansträngde sig i utförandet av den aktuella uppgiften). En äldre, erfaren person kan däremot tänkas ha sparat pengar under åren och ha en relativt hög lön, varför behovet av att frivilligt omfördela kan upplevas mindre i det fallet.

I vilket fall kom jag att tänka på balett när jag läste om denna låssmed. Det har slagit mig att dans ser någorlunda lätt ut när riktigt duktiga dansare utför den. Det är nästan först när man ser mindre duktiga dansare (t.ex. unga och oerfarna) som man inser hur mycket dramatisk och teknisk skicklighet samt träning som ligger bakom en bra balettinsats. Visst ser det lätt och okomplicerat ut när Jonathan Cope och Yoshida Mayako dansar i Nötknäpparen:

Nu vet jag inte om unga, oerfarna balettdansare får mer betalt i olika sammanhang än mer erfarna och skickliga — det tror jag trots allt inte — men jag tror att många inte inser vilken fantastisk prestation som ligger bakom dans av det slag som visas i klippet. Samma okunskap återfinns säkert på många andra områden, däribland på låssmedernas.

Jimmie Åkessons dans

Igitur nämner en möjlig koppling:

Ni talade om det insektsliknande i Béjarts koreografi till “Våroffer” och hur kollektivet tycks styras av en inre, simultan drift till den individuella representationen. Är det en motsägelse? Är det samma drifter i görningen när Jimmie Åkesson lyfts fram av pöbeln? En sorts inverterad offerritual?

Homosexuella dansare

Ett av mina största intressen är dans, särskilt balett. Då och då funderar jag på om de manliga dansare jag ser och beundrar är hetero- eller homosexuella — inte minst därför att frågan om varför det skulle kunna finnas en koppling mellan ett (konstnärligt) yrkesval och sexuell läggning ter sig intressant. En studie, ”Sexual Orientation and Professional Dance”, publicerad i Archives of Sexual Behavior, bringar lite mer klarhet i frågan:

We interviewed 136 professional dancers about the prevalence of homosexuality among dancers, the dancers’ own sexual development, and relationships between dancers of different sexual orientations. Dancers estimated that over half of male dancers are gay, but that only a small minority of female dancers are lesbian. Gay men recalled more intense early interest in dance compared to heterosexual men and women, and were more feminine as boys than were heterosexual men. Gay men’s homosexual feelings typically preceded their dance experience, and only one gay man felt that his dance experiences may have influenced his sexual orientation. Heterosexual men voiced some mild complaints about gay male dancers, but these were balanced by positive sentiments.

I enlighet med den stereotypa uppfattning som ser manliga dansare som homosexuella tycks det alltså vara så att de är kraftigt överrepresenterade.* Icke desto mindre är många av dem heterosexuella, och jag kan förstå att det är lite besvärande för dem att betraktas som homosexuella i andras ögon. Inte för att det skulle vara fel, i deras ögon, att vara homosexuell, men därför att de faktiskt inte är det. Jag har läst två intervjuer på senare år (en dansk och en svensk) med manliga balettdansare och noterat att de heterosexuella har velat betona det maskulina inslaget i professionell dans: att den bygger på stenhård träning, att jämföra med en elitidrottares, och att sådan dans också ger gott om tillfällen att komma nära kvinnliga dansare.

Nu torde inte dansarnas sexuella läggning spela någon roll för den estetiska upplevelsen (som kan röra såväl kroppar som själva dansen); snarare rör mina funderingar hur en koppling kan förklaras. Är homosexuella mer (naturligt) intresserade av estetisk verksamhet? Är atletiska homosexuella mer benägna att satsa på dans än på sport pga. större öppenhet för homosexuella inom dansen? Eller finns andra möjliga förklaringar?

Läs gärna är en intervju med min favoritdansare Marcelo Gomes (homosexuell), som bl.a. rör dessa frågor.

_____________________

*Jag utgår förenklat från att resultaten är generaliserbara, vilket förstås inte är säkert.

Näst rikast i New York

Jag fann artikeln ”The Billionaire’s Party” i New York Magazine fascinerande. Den berättar om David Koch, näst rikast i New York med en förmögenhet på $17,5 miljarder, huvudsakligen boendes i en lägenhet på 836 kvm. Han donerar stora belopp till kultur, vetenskap, medicin och politisk kamp för ökad personlig och ekonomisk frihet. Jag fastnade för tre saker:

  1. Hur man som rik bör hantera barnens ekonomiska förhållningssätt: ”‘Father always wanted me to have less money than my friends so I would appreciate it,’ David says. ‘If I wanted to go to the movies, I’d have to ask him for the 25 cents.’ … By instilling a work ethic in him, ‘my father did me a big favor, although it didn’t seem like a big favor back then,’ Charles [Davids äldre bror] has written.”
  2. En fantastisk konstform: ”It was also in New York that he began indulging his lifelong love of ballet. ‘It has beautiful women, fantastic music, great athleticism, and great scenery,’ David says. ‘What’s not to like?'”
  3. Politiska uppfattningar: ”In some ways, David Koch’s political views resemble those of the wealthy crowd with whom he socializes in New York. He thought the Iraq War was folly, and supports stem-cell research and gay marriage.”

Läs mer om bl.a. sexualdrift, basketboll, brödrabråk, cancer och en flygkrasch i artikeln. Familjen Koch tycks mig mycket mer fascinerande än familjen Bernadotte.