Går förhandlingar bättre efter lite mat och dryck?

Bildresultat för drinks businessmen

Som introvert-atomistisk människa fasar jag ofta för socialt umgänge – väl medveten om att sådant umgänge kan ha vissa positiva konsekvenser. T.ex verkar många bli mer samarbetsvilliga om de äter mat från en gemensam tallrik (något jag i regel avskyr). Nå, jag blev därför positivt överraskad av att läsa en ny studie, ”Does Pre-Play Social Interaction Improve Negotiation Outcomes?”, som undersöker effekterna på förhandlingar av att först äta eller dricka ihop:

We study experimentally the impact of pre-play social interactions on negotiations. These interactions are often complex. Thus, we attempt to isolate the impact of several of its more common components: conversations, food, and beverages, which could be alcoholic or nonalcoholic. To do this, our subjects take part in a standardized negotiation (complex and simple) under six conditions: without interaction, interaction only, and interactions with water, wine, water and food and wine and food. We find that none of the treatments improve the outcomes over the treatment without interactions.

Så skönt: Pressen att umgås inför en förhandlingssituation kan härmed antas sjunka. Forskarna menar även att resultatet underminerar skatteregler som medger avdrag för representation. (Det kan dock noteras i studien att kvinnor i förhandlingar med andra kvinnor fick något högre tillit efter socialt umgänge.)

Min syn på socialt umgänge kan kallas atomistisk sammanhållning.

En Schelling-inspirerad individualist

Jag har individualistiska och atomistiska personlighetsdrag. Jag tycker om ensamhet, autonomi och frihet. Det slog mig idag att en metod jag använder för att upprätthålla ett liv i enlighet med dessa djupa preferenser (och som bl.a. formuleras av Thomas Schelling i Micromotives and Macrobehavior) är att undvika situationer där jag inte förmår stå emot (intern eller extern) press att handla på annat sätt.

Två exempel:

  1. Socialt umgänge: Eftersom jag ogillar stereotyp social samvaro, särskilt av den typ som har med helger att göra, ser jag ofta till att hålla mig ensam när andra umgås. Jag bestämmer t.ex. helst inte att jag ska besöka familj eller vänner på Midsommarafton — för gör jag det vet jag att den sociala pressen blir så stark, att jag kommer att delta i dans och sillätande under en halv dag, trots att jag inte alls trivs med den typen av aktivitet. Givet att jag befinner mig där, i den sociala kontexten, är det bästa för mig att delta, för att undvika att göra andra besvikna, men ännu större nytta erhålls om jag inte befinner mig i denna kontext till att börja med.
  2. Kärlek: Jag har förkastat den romantiska kärleken, men anledningen till det är inte att jag inte kan uppleva romantisk kärlek utan att jag inte vill uppleva romantisk kärlek. Romantisk kärlek är begränsande och bindande på ett sätt som gör mig olycklig, men jag vet att om jag börjar utforska den, genom att dejta och rent allmänt vara öppen för den, kommer den att drabba mig. Då, i den situationen, kommer jag uppleva det som om det bästa är att bejaka den — den interna pressen, känslorna, ”tvingar” mig — men jag vet att jag blir olycklig efter ett tag, och därför är det allra bäst att inte försätta sig i den typ av situation där romantisk kärlek kan blomstra. Att säga och skriva — ja, att proklamera — att jag har förkastat den romantiska kärleken är en del i att minimera risken för att den romantiska kärleken slår sina klor i mig.

Detta ser jag som rationella försök att inse sin egen irrationalitet i vissa situationer och att mota bort den. Bara för att man har en tendens att bete sig irrationellt ibland innebär inte det att det inte går att inse det och utveckla sätt att förbättra sitt beslutsfattande och handlande.

Tillämpar du också denna typ av strategi på något område? Berätta gärna.

Se även ett antal tidigare inlägg om min syn på atomism.

Nyliberal psykologi

Ett växande forskningsfält lokaliserar grunden för politiska uppfattningar i psykologi. Vi tycker nog inte bara som vi gör på basis av förutsättningslös, förnuftsmässig analys. I en ny studie, ”Understanding Libertarian Morality: The Psychological Roots of an Individualist Ideology”, undersöks vad som utmärker och förklarar libertarianers (eller ”nyliberalers”, som den svenska termen måhända lyder) politiska hållning. Forskarna presenterar följande tre prediktioner, som de också finner stöd för empiriskt:

1) Libertarians will value liberty more strongly and consistently than liberals or conservatives, at the expense of other moral concerns.
2) Libertarians will rely upon reason more – and emotion less – than will either liberals or conservatives.
3) Libertarians will be more individualistic and independent compared to both liberals and conservatives.

Jag tror personligen, baserat på introspektion och personliga erfarenheter, att det ligger mycket i dessa resultat, även om metoden, med enkätsvar och ett troligen icke-representativt urval, har sina begränsningar. Frihet, förnuft, känslokyla, individualism: det känner jag igen mig i! Jag skulle vara intresserad av att utröna, i en förfinad studie, hur olika typer av libertarianer skiljer sig åt. Man kan t.ex. skilja på rättighetsetiskt och konsekvensetiskt grundade libertarianer, och i det senare fallet är nog frihet ofta inte det yttersta målet utan snarare det medel som bäst anses leda till önskvärda konsekvenser (t.ex. lycka). Min gissning är att sådana libertarianer trots allt värderar frihet något svagare än rättighetsetikerna, att de använder förnuftet mer (men jag gissar att rättighetsetikerna säger att de använder det mer) och att de är något mer empatiska och kollektivistiska. Jämfört med socialliberaler, socialdemokrater, kommunister, konservativa och annat löst folk är de dock, skulle jag tro, på alla tre punkter ovan annorlunda. Sådan här forskning gillar jag!

Varför jag är liberal

Ekonomipristagaren James Buchanan i ”Afraid to Be Free: Dependency as Desideratum” (s. 27):

Classical liberalism, properly understood, demonstrates that persons can stand alone, that they need neither God nor the state to serve as surrogate parents.

Ensam i världen

Professor Martha Nussbaum argumenterar väl för det kosmopolitiska idealet i ”Patriotism and Cosmopolitanism”, publicerad i Boston Review, men påpekar också att världsmedborgaren kan erfara ensamhet:

Becoming a citizen of the world is often a lonely business. It is, in effect, as Diogenes said, a kind of exile—from the comfort of local truths, from the warm nestling feeling of patriotism, from the absorbing drama of pride in oneself and one’s own. In the writings of Marcus Aurelius (as in those of his American followers Emerson and Thoreau) one sometimes feels a boundless loneliness, as if the removal of the props of habit and local boundaries had left life bereft of a certain sort of warmth and security. If one begins life as a child who loves and trusts its parents, it is tempting to want to reconstruct citizenship along the same lines, finding in an idealized image of a nation a surrogate parent who will do one’s thinking for one. Cosmopolitanism offers no such refuge; it offers only reason and the love of humanity, which may seem at times less colorful than other sources of belonging.

Mig passar dock detta ideal väl, pga. min psykologiska inriktning mot atomism och autonomism. Jag hyllar och välkomnar det oberoende och lite ensamma livet, bortom starka band. I prefer the edge, som Tony Judt uttrycker det. Det är en viktig anledning till min aversion mot nationalism, detta försök att få människor att tindra med ögonen inför en godtycklig grupptillhörighet, detta försök till upphöjande av ett kollektiv över andra kollektiv. Att välja den lite ensamma vägen (som dock inte behöver vara helt ensam) ser en del som resultatet av en psykologisk defekt: en oförmåga att knyta an, att underordna sig, att uppgå i något större. Själv ser jag tvärtom detta behov av att ingå i ett fixt sammanhang som en svaghet, som tecken på en oförmåga att själv ta sig an världen utan indelning och avgränsning.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Värderingar i världen

Jag fann detta diagram från World Values Survey över värderingar i olika länder mycket intressant. På den lodräta axeln anges hur traditionella-religiösa eller sekulära-rationalistiska värderingarna i ett land är; på den vågräta hur kollektivistisk eller individualistisk ett lands kultur är. Ta en titt:

Som ateist-rationalist och atomist-autonomist vill jag hamna så långt upp i det övre högra hörnet som möjligt — och skyr det nedre vänstra hörnet som pesten. Mitt favoritland att bo i är därför Sverige! Det värsta tänkbara landet är Zimbabwe. Frågan är hur jag skulle välja mellan det övre vänstra och det nedre högre hörnet. Här tror jag att ekonomin kan fälla avgörandet. Ett individualistiskt land med traditionella värderingar torde vara att föredra framför ett kollektivistiskt land med sekulära-rationalistiska värderingar om det förra är betydligt rikare än det senare, och vice versa.

 

Strikt atomism

Vissa kritiker av liberalismen påstår att den implicerar atomism: isolerade individer utan gemenskapsband till andra. Medan jag anser kritiken felaktig i sak — liberalismen är förenlig med och kan stimulera rika sociala gemenskaper — har jag alltid ställt mig frågande till den normativa premiss som säger att atomismen inte är önskvärd. Det är bl.a. det som gör liberalismen tilltalande i mina ögon: den är också förenlig, för de som så önskar, med atomism.

Jag befinner mig i New York och kom idag att fundera på hur ett liv utan några sociala band skulle te sig. När man vistas ensam i en storstad kan man  för ett tag prova på ett sådant liv, präglat av att alla verbala kontakter med andra människor är icke-personliga och rör transaktioner för att komma i åtnjutande av varor och tjänster. Dvs. det finns inga bekanta, ingen familj, inga vänner, inga kollegor och inga potentiella partner som vill knyta en till sig och skapa emotionella band. Skulle ett sådant liv på permanent basis vara tilltalande? Det är svårt att säga, eftersom man vid tillfälliga atomistiska utflykter trots allt har bekanta, familj, vänner, kollegor och partner på annat håll som inte helt går att tänka bort, men jag måste erkänna att jag lockas av en sådan, relativt strikt atomism. Den vore att ta idén om atomistisk sammanhållning ett steg längre och ta bort all personlig sammanhållning. (Ett nödvändigt villkor för att ett sådant liv skulle vara tilltalande är dock ekonomiskt oberoende: annars är man ofrivilligt fjättrad vid andra.) Men vore inte ett alternativ att flytta ut ensam i urskogen, där inga andra människor finns? Inte för mig: det är inte förekomsten av andra människor jag vänder mig emot — tvärtom ger visuell, viss fysisk och opersonlig verbal kontakt, liksom det stora samhällets varor och tjänster, stor glädje — utan ett emotionellt beroende.

Visst är detta teoretiska funderingar: man befinner sig där man befinner sig, med de band man har, och därför är mitt resonemang mer att se som ett möjligt sätt att under vissa, i mitt fall inte helt uppfyllda, omständigheter organisera ett liv. Att inte ha band till att börja med och att bryta existerande band är två olika saker; det man i närvaro av band, som man inte kan eller trots allt inte vill bryta, kan göra är att inte utveckla nya band.

Jag finner i vilket fall något slags ro i att bara tänka på saken — och att prova på detta slags liv under korta stunder på platser som New York. ”Reser du ensam?” frågar en del förvånat. Oh yes, I do!