En riktig ateist

Den oförliknelige Slavoj Žižek skriver följande i Interrogating the Real:

“Someone asked Herr Keuner if there is a God. Herr Keuner said: I advise you to think about how your behaviour would change with regard to the answer to this question. If it would not change, then we can drop the question. If it would change, then I can help you at least insofar as I can tell you: You already decided: You need a God.” (Brecht)

Brecht is right here: we are never in a position directly to choose between theism and atheism, since the choice as such is already located within the field of belief. ‘Atheism’ (in the sense of deciding not to believe in God) is a miserable, pathetic stance of those who long for God but cannot find him (or who ”rebel against God”). A true atheist does not choose atheism: for him, the question itself is irrelevant – THIS is the stance of a truly atheistic SUBJECT.

Jag finner, som ateist, Žižeks bombastiska språkbruk i de två sista meningarna lätt störande, men om bortser från det tycker jag att han har en poäng i att en ateist inte väljer att vara i avsaknad av tro på en en viss gud. Slutsatsen i hans resonemang bör dock inte riktas bara mot ateister utan även mot religiösa: Det är i ingetdera fallet så att uppfattningar om gudars existens utgör ett medvetet val. Uppfattningarna infinner sig, givet människans förmåga och sätt att resonera och givet den information som finns tillgänglig.

Innebär detta att ateister inte bör kritisera religiösa människor för deras (icke-valda) tro? Nej. Jag utvecklar min allmänna syn i den här frågan i ”A Note on the Concept of Belief”, i vilken jag bl.a. skriver:

But if beliefs are not the results of choices, and if Christians or the Christian god cannot condemn the unbelief of atheists without being evil (since only conscious acts of the will can properly be morally condemned), can atheists urge Christians – who did not choose to believe – to reject their belief that God exists? Yes, for the following reason. Even though we hold non-chosen beliefs, it has been shown above that there is room for rational reappraisal of beliefs using reason. That is, if we, perhaps at the instruction of someone else, detect that we have been using irrational criteria for judging fact claims, or that we have not considered all available evidence with bearing on the fact claim in question, it is possible to have one’s beliefs revised. So by choosing to throw out irrationalities, we may very well arrive at new convictions and beliefs. But we have to be willing to make such choices and to open up our minds. Interestingly, this can be done. And so the atheist critique of theists can and should continue.

Detta skrev jag för 21 år sedan, men det äger alltjämt, som jag ser det, sin riktighet. Dvs. jag håller inte med Žižek om att frågan om guds existens är eller bör vara irrelevant för en ateist – den är relevant i den mån man anser människors (icke-valda) religiösa tro felaktig (och korrigerbar) eller socialt skadlig.

En hycklande kardinal

En av den katolska kyrkans högst uppsatta män, kardinal Pell, har dömts för sexuella övergrepp på två 13-åriga pojkar. I denna sevärda tv-diskussion, där Richard Dawkins och han svarar på lyssnarfrågor om religion, talar han sig dock varm för moral:

Ateistiska kosmologer

Professorn i teoretisk fysik Sean Carroll i ”Why (Almost All) Cosmologists Are Atheists”, publicerad i Faith and Philosophy:

Within this framework, there are two possible roads to reconciliation between science and religion. One is to claim that science and religion are not incompatible because they speak to completely distinct sets of questions, and hence never come into conflict. The other is to assert that thinking scientifically does not lead to rejection of theism, but in fact that religious belief can be justified in the same way that any scientific theory might be. I will argue that neither strategy succeeds: science and religion do speak to some of the same questions, and when they do they get different answers. In particular, I wish to argue that religious belief necessarily entails certain statements about how the universe works, that these statements can be judged as scientific hypotheses, and that as such they should be rejected in favor of alternative ways of understanding the universe.

På detta tema, se även professorn i biologi Jerry Coyne.

Shelleys ateism

I år är det 200 år sedan Percy Bysshe Shelley lät publicera The Necessity of Atheism. Så här kan hans argument sammanfattas:

The argument itself is simple. If you have seen or heard God, then you must believe in God. If you haven’t, then the only possible reasons to believe in God are reasonable argument or the testimony of others. The main argument given for believing in a deity – that the universe must have had a first cause – is not persuasive because there is no reason to believe either that the universe must have had a first cause or that this cause, if it existed, was a deity. The testimony of others – a third-rate source of knowledge in any case – is invariably contrary to reason. This is not least because it reports God as commanding belief, which would be irrational of God, given that belief is involuntary and not an act of will. So there is no reason to believe in God.


Ateister tänker som buddhister

Från The Economist:

Dr Bourrat joined forces with Quentin Atkinson of the University of Auckland. Together, they pored over the World Values Survey, a poll of 87 countries that asks respondents, among other things, about their religious beliefs and the acceptability of a range of infractions, from littering to adultery. The upshot of Dr Bourrat’s and Dr Atkinson’s analysis was that people whose religion includes an omniscient, judgmental god (Christians, Muslims and so on) regard the whole range of such transgressions more harshly than those, such as Buddhists, whose religion does not. (Agnostics and atheists think like Buddhists.)

Själv avvisar jag alla religioner men anser buddhismen vara den minst frånstötande av de stora religionerna, kanske just pga. det resultat som redovisas ovan. Dess rationalism tilltalar mig dessutom; dess syn på livet efter döden gör det däremot inte.

Tips: Aqurette.

Dags att sluta med ateism?

Sam Harris är inte förtjust i att kalla sig eller i att kallas ateist (trots att han är det). Han citerar Wittgenstein:

Imagine a language in which, instead of saying ”I found nobody in the room” one said, ”I found Mr. Nobody in the room.” Imagine the philosophical problems that would arise out of such a convention. (The Blue Book, p. 69).

Han ger sedan denna egna kommentar:

“Atheism” is another version of Wittgenstein’s Mr. Nobody. When in the presence of Christianity, it’s Mr. Sorry-but-I-won’t-be-in-church-on-Sunday. There are an uncountable number of erroneous and unfounded doctrines that we all reject. Why must we name their absence from our lives?

Dvs. genom att använda ordet ateist erkänner man behovet av att positionera sig mot ett fenomen man inte tror existerar, och varför behöver man göra det? Lars Norén verkar tänka på liknande sätt. Själv ser jag nog ändå behovet av begreppet ateism, fastän jag önskar att så inte vore fallet. Eftersom teismen är en uttalad uppfattning som tränger sig på uppkommer ett behov av att markera avstånd. När den slutar tränga sig på välkomnar jag Harris synsätt.

Se även inlägget ”Ger ingenting något?”.

En total ateist

Lars Norén intervjuas av DI Weekend (18/2):

Lars Noréns mamma hade religiösa rötter och ville att sonen skulle bli präst. Det kunde kanske ha gått om det inte varit för en springande punkt:
”Jag tror inte på en gud. Säger man ’jag tror inte på Gud’ så finns det en gud som man inte tror på. Jag är total ateist.”
”Jag tycker att världen är vackrast genom att den har skapat sig själv och att vi skapar oss själva. Det är den stora utmaning vi har, att ge mening och kärlek åt detta korta, meningslösa liv.”