Individualism och finansiell utveckling

Jag har, i ”Den nyttiga individualismen”, presenterat en del forskning som tyder på att en individualistisk kultur bidrar till ett antal fördelaktiga utfall, som innovationer, ekonomisk tillväxt och demokratisering. Nu visar studien ”Culture, Legal Origins and Financial Development” att individualism även verkar bidra till finansiell utveckling:

This study proposes that countries with a cultural orientation toward individualism tend to enjoy a higher level of financial development. Estimates based on cross‐country data lend strong support to this hypothesis. Specifically, the results indicate that existing disparity in the level of financial development is significantly correlated with variation in the extent of individualism across countries, where a one standard deviation increase in individualism is associated with 0.631 standard deviations improvement in the level of financial development.

Ännu en studie som ger stöd för insikten att en ekonomis funktionssätt i hög grad påverkas av människors attityder till andra människor och av deras syn på sig själva i sociala sammanhang.

Nationalekonomens attityd

Erwin Dekker är en nederländsk nationalekonom och doktrinhistoriker som berikar mitt sätt att se på mig själv som utövande nationalekonom – och som får mig att fundera på om min syn på vad det innebär, och bör innebära, att vara nationalekonom behöver omprövas. I ”On Emancipators, Engineers and Students: The Appropriate Attitude of the Economist” utvecklar han en analys av olika typer av attityder som man som nationalekonom (eller samhällsvetare mer allmänt) kan inta:

This paper presents an original conceptualization of the different attitudes economists have expressed toward their object of study. It distinguishes between a humanist and ascientist tradition in economics and argues that both stances can be combined with an active and a passive attitude. This results in four different positions or attitudes, that of the positive scientist (passive scientist), the social engineer (active scientist), the student (passive humanist) and the emancipator (active humanist). The paper explores the implications of the four positions and it argues that there are many threads within Austrian economics and Virigina Political Economy that point toward the attitude of the active humanist. … It is argued that the emancipator position has to explicitly engage with what Buchanan calls ”might-bes”, that is hypothetical changes in rules, institutions, or human behavior, and as such has important links with the critical tradition on the left.

Jag har traditionellt strävat efter att vara en passiv vetenskapsman, medan en del kollegor har intagit rollen som aktiv vetenskapsman – som social ingenjör. Det jag finner tänkvärt med Dekkers analys är presentationen av en humanistisk inriktning av den vetenskapliga gärningen. Han förklarar:

In this essay I have argued that the central distinction between the humanist and the scientist is one in the attitude they have towards knowledge about the social world. The attitude of the scientist is that of a detached observer, interested in describing the world as accurately as possible. This descriptive knowledge can be used as an input for theinstrumental use of knowledge by experts. The attitude of the humanist on the other hand is that of the engaged agent, who is facing the same problems as anybody else. While the humanist does not deny that there are people with more expertise about subjects she is primarily interested in how this knowledge can help individuals and groups improve their own lives.

Jag känner mig inte bekväm med att på detta sätt liera mig med människors välmående i rollen som nationalekonom, men jag har viss sympati för en av de varianter som Dekker lyfter fram, nämligen Buchanans idé om att en av nationalekonomens roller är att påpeka att det kan föreligga Paretoförbättrande reformer av samhällets grundläggande regelverk. Se de tidigare inläggen ”Vetenskapsmannen i politiken”, ”Normativa nationalekonomer” och ”Nationalekonomen som politisk ekonom”.

Norsk olycka

Vad hände med människors lycka i Norge när de plötsligt fick möjlighet att veta vilka inkomster andra norrmän hade? Studien ”The Effects of Income Transparency on Well-Being” finner följande:

[W]e show that the higher transparency increased the gap in happiness between richer and poorer individuals by 29%, and it increased the life satisfaction gap by 21%.

Ökad transparens om inkomster kan alltså relateras till ökad ojämlikhet i lycka och livstillfredsställelse. De som tjänade mycket blev lyckligare; de som tjänade mindre blev mindre lyckliga. Måtten definieras så här:

The main outcome of interest is subjective well-being. The Norwegian Monitor Survey includes questions about happiness and life satisfaction, which are the two most widely used measures of subjective well-being (Easterlin, 2004; Kahneman and Deaton, 2010). The happiness question is: “Will you mostly describe yourself as: Very happy; Quite happy; Not particularly happy; Not at all happy.” The life satisfaction question is, “How satisfied are you with your life? Very satisfied; Somewhat Satisfied; Neither satisfied nor dissatisfied; Slightly dissatisfied; Very dissatisfied.”

Som jag berör i de tidigare inläggen ”Olycka av ojämlikhet” och ”Okunskap om ojämlikhet” leder resultat som dessa till intressanta frågor om huruvida ignorance is bliss. Är det alltid självklart att det är bra att uppmärksamma förhållanden som leder till lägre lycka eller större lyckoojämlikhet? Argumentet för att sprida kunskap även i sådana fall är väl att transparensen kan ge politisk stöd för åtgärder som, i det här fallet, utjämnar inkomster, vilket i sin tur kan minska låginkomsttagares olycka (men sänka höginkomsttagares) och reducera lyckoojämlikheten. Men då detta kan ske till kostnaden av lägre effektivitet, är frågan trots allt om det inte är att föredra att inte sprida kännedom om sakernas tillstånd till att börja med.

Socialisterna ledde till maffians framgångar

Jag fann studien ”Weak States: Causes and Consequences of the Sicilian Mafia” intresseväckande:

We document that the spread of the Mafia in Sicily at the end of the 19th century was in part caused by the rise of socialist Peasant Fasci organizations. In an environment with weak state presence, this socialist threat triggered landowners, estate managers and local politicians to turn to the Mafia to resist and combat peasant demands. We show that the location of the Peasant Fasci is significantly affected by a severe drought in 1893, and using information on rainfall, we estimate the impact of the Peasant Fasci on the location of the Mafia in 1900. We provide extensive evidence that rainfall before and after this critical period has no effect on the spread of the Mafia or various economic and political outcomes. In the second part of the paper, we use the source of variation in the strength of the Mafia in 1900 to estimate its medium-term and long-term effects. We find significant and quantitatively large negative impacts of the Mafia on literacy and various public goods in the 1910s and 20s. We also show a sizable impact of the Mafia on political competition, which could be one of the channels via which it affected local economic outcomes. We document negative effects of the Mafia on longer-term outcomes (in the 1960s, 70s and 80s) as well, but these are in general weaker and often only marginally significant. One exception is its persistent and strong impact on political competition.

Det var kanske inte så mycket de negativa konsekvenserna av maffians inflytande som stod ut i denna studie, utan mer hur den kom att få sitt starka inflytande. Ett socialistpartis förmodade framgångar ledde alltså till en politisk reaktion, som i en situation med en svag statsmakt fick personer på högerkanten att söka stöd hos maffian. (I en situation med stark statsmakt, som i Chile 1973, användes statens väpnade grenar för att kväsa det socialistiska partiet efter valframgångar.)

Nå, det intressanta med detta tycker jag är hur man ska agera om man har en viss politisk övertygelse vars torgförande med viss sannolikhet leder till en politisk situation som går stick i stäv med den politiska övertygelsen. Skulle Peasant Fasci ha avstått från att försöka nå politiska framgångar när dess framgångar med viss, inte obetydlig sannolikhet ledde till en försämrad utveckling på Sicilien, även i vissa avseende på lång sikt, jämfört med om de inte hade försökt att nå politiska framgångar? I ledaren ”Den hotade globaliseringen” i Ekonomisk Debatt för jag liknande resonemang i kampen mellan liberaler och populister i fråga om globalisering. Ska liberaler sluta vara lika liberala för att försöka stävja ännu värre politiska utfall?

Diskriminering på Airbnb

Nedslående resultat om diskriminering av manliga homosexuella par redovisas i studien ”The Silent Treatment: Discrimination Against Same-Sex Relations in the Sharing Economy”:

While online marketplaces in the sharing economy reduce anonymity to build trust, such design choices can facilitate discrimination. This study is one of the first to examine whether there is discrimination against those in same-sex relationships (SSRs) in the sharing economy. We examine whether SSRs face discrimination on the Airbnb platform in Dublin, Ireland, through a field experiment. We find that guests in male SSRs are 20–30 percentage points less likely to be accepted than otherwise identical guests in opposite-sex relationships (OSRs) and in female SSRs. This difference is driven by non-responses from hosts, not outright rejection, and persists regardless of a variety of host and location characteristics.

Kan resultat som dessa förklara framväxten av alternativa plattformar för att boka boende, som misterb&b? Nackdelen är då att homosexuella par blir hänvisade till betydligt mindre marknader, med troligen högre priser, bara för sin sexuella läggnings skull.

En universell moral

Finns det, i rent deskriptiv mening, en universell moral? Ja, det kanske en ny studie, ”Is It Good to Cooperate? Testing the Theory of Morality-as-Cooperation in 60 Societies, kan sägas visa att det gör – och den har sin grund i en allmänt stark värdering av samarbete:

[T]he theory … predicts that specific forms of cooperative behavior—including helping kin, helping your group, reciprocating, being brave, deferring to superiors, dividing disputed resources, and respecting prior possession—will be considered morally good wherever they arise, in all cultures. To test these predictions, we investigate the moral valence of these seven cooperative behaviors in the ethnographic records of 60 societies. We find that the moral valence of these behaviors is uniformly positive, and the majority of these cooperative morals are observed in the majority of cultures, with equal frequency across all regions of the world. We conclude that these seven cooperative behaviors are plausible candidates for universal moral rules, and that morality-as-cooperation could provide the unified theory of morality that anthropology has hitherto lacked.

Fascinerande. Att det finns en stor samsyn om att dessa sju samarbetsinriktade beteendena är bra – så till den grad att avvikelser från dem etiketteras omoraliska – implicerar givetvis inte att moralen är objektiv till sin karaktär. Däremot tyder samsynen på att människor runtom i världen har utvecklat liknande sätt att upprätthålla samarbete över tid, vilket har varit gynnsamt på en rad sätt. Det verkar om att en ”moralisering” av beteenden ger bättre efterlevnad: vi väljer att kalla avvikelser från dem omoraliska för att orsaka skam och skuld och göra avvikelserna mindre sannolika.

Ett av de beteendemönster som forskarna identifierar som moraliskt i de flesta kulturer är respekt för privat ägande, vilket kan kopplas till ekonomisk utveckling. Att använda moral som redskap kan alltså vara bra, såväl för ekonomin som på andra sätt (även om många exempel på missbruk också finns).