Är det en moralisk plikt att ha skägg?

Jag kom att läsa en artikel om en skäggig filosof som har analyerat skäggets moraliska dimensioner:

Pratt, who has his own striking facial hair, notes that, while some beards are aesthetically displeasing, many others indeed “add aesthetic value to the world.” His examples of such beauticious beards include those of Abraham Lincoln, Jesus, and Santa Claus (though Pratt does acknowledge that any assessment of beard aesthetics will be subjective). And, as philosopher Howard Press argued in his 1969 paper “Aesthetic Obligation,” that which has beauty also has moral worth. “Hence, if we have obligations to promote moral values, we have obligations to make the world better aesthetically,” writes Pratt. “We ought to respect the beautiful and create it where possible: if one can grow beautiful facial hair, one should, as it has moral worth. And given that one ought to be authentic to oneself, if that self (and the life story accompanies it) produces facial hair, then one has the aesthetical obligation to do so.”

Det var ett roligt argument att ta del av, och för en person som jag, som värderar skönhet mycket högt, är det i en viss mening tilltalande. Men jag avvisar det ändå, på två grunder:

  • Skägg är enligt min mening alltid fula, så även om man anser att det är en moralisk plikt att sprida skönhet närhelst detta är möjligt är argumentet inte bindande för de av oss som förkastar Pratts estetiska bedömning.
  • Jag anser att man bör skilja på moral och estetik (låt vara att det finns beröringspunkter). Även om man anser att något är vackert och att det är bra att det vackra förmeras och sprids ser jag inte den direkta kopplingen till moral – och särskilt inte ”moralisk plikt” (vad nu det är).

Tänk inte så mycket

Ett tänkvärt (!) budskap:

Unthinking is the ability to apply years of learning at the crucial moment by removing your thinking self from the equation. Its power is not confined to sport: actors and musicians know about it too, and are apt to say that their best work happens in a kind of trance. Thinking too much can kill not just physical performance but mental inspiration. … In less dramatic ways the same principle applies to all of us. A fundamental paradox of human psychology is that thinking can be bad for us. When we follow our own thoughts too closely, we can lose our bearings, as our inner chatter drowns out common sense.

Detta stämmer väl överens med mina egna erfarenheter. När jag tänker intensivt kommer jag sällan framåt – de insikter jag hoppas ska dyka upp blockeras på något sätt. Det är oftast när jag gör något helt annat, när hjärnan är i ett annat tillstånd, som de bästa idéerna infinner sig (i regel när jag simmar).

Det får mig också att tänka på (!) ”lyckoparadoxen”: att den som medvetet strävar efter lycka har svårt att finna den. Som John Stuart Mill uttrycker det i sin självbiografi:

But I now thought that this end [one’s happiness] was only to be attained by not making it the direct end. Those only are happy (I thought) who have their minds fixed on some object other than their own happiness. … Aiming thus at something else, they find happiness along the way. … Ask yourself whether you are happy, and you cease to be so.

Tänk nu bara inte för mycket på detta.

Ger Facebook depression?

Den nya studien ”The Economic Effects of Facebook” finner bland annat:

Using a large field experiment with over 1,765 individuals, we document the value of Facebook to users and its causal effect on news consumption and awareness, well-being and daily activities. Participants reveal how much they value one week of Facebook usage and are then randomly assigned to a validated Facebook restriction or normal use. Those who are off Facebook for a week reduce news consumption, are less likely to recognize politically-skewed news stories, report being less depressed and engage in healthier activities. One week of Facebook is worth $25, and this increases by 15% after experiencing a Facebook restriction (26% for women), reflecting information loss or that using Facebook may be addictive.

Det jag fann mest intressant var att värdet av en veckas Facebook-användande ansågs vara 25 dollar. Min egen värdering är något, men inte jättemycket, högre. Frågan är dock om det är bra att spendera tid där. Forskarna fann ju också att en veckas frånvaro ledde till mindre depressiva känslor.  Hur kan det förklaras?

The reduction in depression we find from being off of Facebook might be explained by two mechanisms. First, being off Facebook encourages individuals to engage in more positive, healthy activities, such as exercising and eating out less often, which could explain the improvement in mood. Second, Facebook itself might be a channel for decreasing subjective well-being, and changes in activities and consumption patterns could be a result of feeling better. Untangling the direction of causality would be an important area for future research.

Påverkar jag, genom bilder på restaurangmat, andra att äta för mycket och må sämre?

Drillandets mästarinna

Min favoritsångare Joan Sutherland var koloraturasopran. Hennes fantastiska vokala flexibilitet framkommer tydligt i denna lilla film. I den andra delen sjunger hon tillsammans med mezzosopranen Marilyn Horne. Drillandet från ca 8 minuter är en ren njutning!

Demokrati orsakar tillväxt

Som någon som håller fast vid demokratins primat (i en tid när det utmanas från mycket olika håll) finner jag det förtjänstfullt att ta del av forskning, i form av studien ”Democracy Does Cause Growth”, som visar att demokrati, utöver andra förtjänster, bringar högre ekonomiskt välstånd:

We provide evidence that democracy has a positive effect on GDP per capita. … Our baseline results show that democratizations increase GDP per capita by about 20 percent in the long run. We find similar effects using a propensity score reweighting strategy as well as an instrumental-variables strategy using regional waves of democratization. The effects are similar across different levels of development and appear to be driven by greater investments in capital, schooling, and health.

Hur påverkas barn av att gå i förskolan med ”problembarn”?

Jag fann resultaten i studien ”The Long-Term Impacts of Low-Achieving Childhood Peers: Evidence from Project STAR” (preliminör gratisversion här) av Jan Bietenbeck överraskande:

This paper evaluates how sharing a kindergarten classroom with low-achieving repeaters affects the long-term educational performance of regular first-time kindergarten students. Exploiting random assignment of teachers and students to classes in Project STAR, I document three sets of causal impacts: students who are exposed to repeaters (1) score lower on a standardized math test at the end of kindergarten, an effect that fades out in later grades; (2) show persistent improvements in noncognitive skills such as effort and discipline; and (3) are more likely to graduate from high school and to take a college entrance exam around the age of 18.

Det första resultatet hade jag väntat mig – att prestationen i matematik försämras för de barn som går i förskolan med barn som går om – men inte de två andra resultaten. Det verkar alltså vara en fördel på längre sikt att ingå i en förskoleklass med en del ”problembarn”. En möjlig förklaring som forskaren tar upp är att lärarna kan ändra sitt sätt att undervisa, och detta tycks då kunna gynna ”vanliga” barn. Inte oväsentlig information för föräldrar som funderar på vilken typ av klass som kan påverka barnens utveckling positivt.

Neuroexistentialismen

Det finns ett nytt slags existentialism: neuroexistentialismen! Filosoferna Owen Flanagan och Gregg Caruso beskriver den så här, i den lilla essän ”Neuroexistentialism”:

Neuroexistentialism is a twenty-first-century anxiety over the way contemporary neuroscience helps secure in a particularly vivid way the message of Darwin from 150 years ago: that humans are animals – not half animal, not some percentage animal, not just above the animals, but 100 percent animal. Everyday and in every way, neuroscience removes the last vestiges of an immaterial soul or self. It has no need for such posits. It also suggest that the mind is the brain and all mental processes just are (or are realised in) neural processes, that introspection is a poor instrument for revealing how the mind works, that there is no ghost in the machine or Cartesian theatre where consciousness comes together, that death is the end since when the brain ceases to function so too does consciousness, and that our sense of self may in part be an illusion.

En psykologisk och intellektuell reaktion på insikten att människan är 100% djur – utan fri vilja och utan någon (icke-naturalistisk) grund för moral – och ett försök att trots det hitta någon typ av mening i tillvaron. Mycket verkar handla om ett förhållningssätt till vetenskapen.

Man kan läsa ännu mer om det i ovan nämnda filosofers nya bok Neuroexistentialism: Meaning, Morals, and Purpose in the Age of Neuroscience.

Se även det tidigare inlägget ”Är meningen med livet viktig?”.

Arendt om Auden

Bildresultat för arendt auden

Auden

Trots att jag normalt sett inte tilltalas av poesi har jag mycket till övers för W. H. Auden. Hannah Arendt tecknade, efter Audens död 1973, ett fantastiskt porträtt av sin vän i ”Remembering W. H. Auden”. Hon beskriver hans egenheter och fina kvaliteter; en passage, om poeter såsom Auden, som talade till mig, var denna:

What drove these profoundly apolitical poets into the chaotic political scene of our century was Robespierre’s “zèle compatissant,” the powerful urge toward “les malheureux,” as distinguished from any need for action toward public happiness, or any desire to change the world.

Jag har själv på senare år orienterat mig mot den lilla snarare än mot den stora världen, för att använda Hans L. Zetterbergs terminologi.

Bildresultat för hannah arendt

Arendt

Arendt återger även denna, i mitt tycke enastående, och enligt henne till tyska oöversättbara, dikt:

Time will say nothing but I told you so.
Time only knows the price we have to pay;
If I could tell you I would let you know.

If we should weep when clowns put on their show,
If we should stumble when musicians play,
Time will say nothing but I told you so. . . .

The winds must come from somewhere when they blow,
There must be reasons why the leaves decay;
Time will say nothing but I told you so. . . .

Suppose the lions all get up and go,
And all the brooks and soldiers run away;
Will Time say nothing but I told you so?
If I could tell you I would let you know.

Hela artikeln rekommenderas varmt.

Utvandring gav kollektivism

Jag har tidigare bloggat om Mounir Karadjas och Erik Prawitz rafflande forskning om hur utvandringen från Sverige, främst till USA, har stärkt den svenska vänstern. En relaterad studie av Ann Sofie Beck Knudsen, ”Those Who Stayed: Individualism, Self-Selection and Cultural Change during the Age of Mass Migration”, visar följande:

[T]he empirical results suggest that individualists were more likely to migrate than collectivists, and that the Scandinavian countries would have been considerably more individualistic and culturally diverse, had emigration not taken place.

En intressant aspekt av denna nya forskning är att det inte bara är invandring som har kulturella effekter i ett land utan också utvandring. Sverige är förvisso relativt individualistiskt alltjämt (se här) men hade kunnat vara det i ännu högre grad om en viss typ av människor inte hade flyttat till andra sidan Atlanten. Eftersom individualism är förknippat med en del positiva utfall, som jag kort skriver om i min ledare ”Den nyttiga individualismen” i Ekonomisk Debatt, är det måhända en beklagansvärd effekt.

Moraliska tråkmånsar

Jag fann studien ”Why So Serious? A Laboratory and Field Investigation of the Link between Morality and Humor” underhållande:

Consistent with our hypotheses, compared with participants in the control condition, participants whose moral identities were situationally activated (Study 1a) or chronically accessible (Study 1b) were less likely to appreciate humor and generate jokes others found funny (Study 2), especially humor that involved benign moral violations. We also found that participants with a strong moral identity do not generally compensate for their lack of humor by telling more jokes that do not involve moral violations (Study 3). Additional field studies demonstrated that employees (Study 4) and leaders (Study 5) with strong moral identities and who display ethical leadership are perceived as less humorous by their coworkers and subordinates, and to the extent that this is the case are less liked in the workplace. Study 5 further demonstrated two competing mediating pathways—leaders with strong moral identities are perceived as less humorous but also as more trustworthy, with differentiated effects on interpersonal liking.

Så att vara moralist kan ha sina fördelar (som att uppfattas som pålitlig) och sina nackdelar (som att uppfattas som trist). Jag har nihilistiska-immoralistiska drag och har därför ingen stark moralisk identitet – men jag skämtar i stort sett aldrig, trots det, och är synnerligen tråkig. Det sämsta av båda världar på arbetsmarknaden? (Jag hoppas att den akademiska världen är annorlunda härvidlag!)

Statens betydelse för ekonomisk utveckling

Personer som likt mig kommer från den klassiskt liberala idétraditionen har en skeptisk syn på staten; en del mer anarkistiskt orienterade personer avvisar den till och med helt. Om man eftersträvar ekonomisk utveckling kanske det emellertid är klokt att fundera på riktigheten i en sådan avvisande syn. I studien ”State History and Economic Development: Evidence from Six Millennia” finner Oana Borcan, Ola Olsson och Louis Putterman följande:

The presence of a state is one of the most reliable historical predictors of social and economic development. In this article, we complete the coding of an extant indicator of state presence from 3500 BCE forward for almost all but the smallest countries of the world today. We outline a theoretical fmework where accumulated state experience increases aggregate productivity in individual countries but where newer or relatively inexperienced states can reach a higher productivity maximum by learning from the experience of older states. The predicted pattern of comparative development is tested in an empirical analysis where we introduce our extended state history variable. Our key finding is that the current level of economic development across countries has a hump-shaped relationship with accumulated state history.

Det mått på statshistoria som författarna tar fram består av tre delar och fångar det antal år som en fullt autonom stat, förstådd på detta sätt, har existerat:

(1) The existence of a state above tribal level; (2) Whether rule was internally or externally based (i.e. whether a country’s territory had an autonomous government or was ruled partly or fully by an authority outside of its borders); (3) How much of its territory was under the control of a government (as opposed to multiple competing governments and regions still lacking state presence).

Forskarna finner att de länder som har existerat längst och kortast tid som fullt autonoma stater har lägre välstånd än länder däremellan, vilket illustreras i denna figur:

Denna spännande forskning visar att hur länge man har haft en fullt autonom stat spelar roll för hur välståndet har utvecklats – men också därmed att staten är ett tveeggat svärd ur ekonomisk synvinkel. De länder som har haft fullt autonoma stater allra längst och allra kortast tenderar att ha lägre välstånd. Liberala tankar om hur staten bör utformas för att generara välstånd och andra utfall, som frihet, är därmed trots allt inte obsoleta.

Hume älskade oberoende

Adam Smith om David Hume, i ett brev efter den senares död:

Even in the lowest state of his fortune, his great and necessary frugality never hindered him from exercising, upon proper occasions, acts both of charity and generosity. It was a frugality founded not upon avarice, but upon the love of independency.

Hume inspirerar en autonomist som jag!

Kunskap och inbillad kunskap om genmodifierad mat

I en demokrati har alla en röst oavsett vilken kunskap de har om olika sakfrågor. Detta har bekymrat vissa (t ex John Stuart Mill). Det är inte utan att man blir bekymrad när man tar del av resultaten i den nya studien ”Extreme Opponents of Genetically Modified Foods Know the Least but Think They Know the Most”:

In a nationally representative sample of US adults, we find that as extremity of opposition to and concern about genetically modified foods increases, objective knowledge about science and genetics decreases, but perceived understanding of genetically modified foods increases. Extreme opponents know the least, but think they know the most. Moreover, the relationship between self-assessed and objective knowledge shifts from positive to negative at high levels of opposition. Similar results were obtained in a parallel study with representative samples from the United States, France and Germany, and in a study testing attitudes about a medical application of genetic engineering technology (gene therapy).

Resultaten illustreras i denna figur, som visar de predikterade sambanden mellan hur starkt man motsätter sig genmodifierad mat och objektiv respektive självbedömd kunskap (där de skuggade områdena visar ett 95-procentigt konfidentsintervall):

skärmklipp 2019-01-20 10.24.11

Det är lätt att komma att tänka på Dunning-Kruger-effekten.

Nå, lösningen på problemet är nog inte att kräva kunskapstester för väljare, men denna typ av starka uppfattningar, baserade på en felaktig tro på kunnande, utgör onekligen en utmaning för de av oss som vill se rationella beslut i viktiga frågor. Om det inte går att utbilda okunniga men engagerade personer är frågan om deras inflytande över beslutsfattandet kan minimeras på något sätt.

Rationalitet som process

Något som förenar många neoklassiska nationalekonomer och beteendeekonomer är förståelse av rationalitet som ett statiskt fenomen. Ännu en gång utmanar Mario Rizzo och Glen Whitman denna förståelse av rationalitet, i artikeln ”Rationality as a Process”:

Real human beings do not make decisions instantaneously and without error. Nor do they know all of their goals, and their fully specified willingness to trade them off against each other, prior to making any decisions. Nor do they hold beliefs that are instantaneously consistent with each other and the world. Forming one’s preferences and beliefs is a process, and therefore it seems natural to evaluate them in terms of that process. In doing so, we find that the static approach implicitly conflates rationality with a form of omniscience. If our normative standard is the flawless or optimal solution to problems as defined and understood by the analyst, we will no doubt find many violations of “rationality.” However, these may not be the agent’s problems. They may be problems of inadequate and superficial analysis, driven by the analyst’s static conception of rationality. As an alternative, we suggest the possibility of a process-driven account of rationality that includes a role for intrapersonal bargaining and arbitrage, dialectical reasoning, responsiveness of alleged biases to cost, and learning in response to error. Such an account would surely be preferable on normative grounds, but it also holds the promise of better positive accounts of human behavior.

Analysen tycks mig rationell – och viktig, ty med denna mindre snäva förståelse av rationalitet blir policyimplikationerna också mindre interventionistiska.

Se även tidigare inlägg på liknande tema: ”Den nya paternalismen problematiserad”, ”Beteendeekonomi för politiker”, ”Mot moralisk styrning”, ”Pigou i praktiken” och ”Leder mjuk paternalism till hård?”.

Låter sig politiker påverkas av intressegrupper?

Ibland får man intryck av att public choice-skolans insikter av vissa nationalekonomer och statsvetare anses felaktiga och obsoleta. (För en bra, modern översikt av dessa insikter, se helt färska The Oxford Handbook of Public Choice, Volume 1 och Volume 2). Politikens aktörer drivs inte alls, enligt denna avvisande hållning, av egenintresse, utan av en vilja att göra gott (kanske att maximera en social välfärdsfunktion). Det är inte bara felaktigt, utan även förolämpande och farligt, att antyda att politiker kan agera för att gynna sin egen materiella ställning eller maktposition. Ett exempel på en hållning åt det hållet presenteras av statsvetaren Steven Kelman.

Nå, det finns nog skäl att tro att public choice-teorin kan vara relevant. En ny studie, ”Political Donations and the Allocation of Public Procurement Contracts”, tyder på att ett av de fenomen som uppmärksammas i denna teori, intressegruppsverksamhet, verkar förekomma och påverka politikens aktörer i Tjeckien när det gäller offentlig upphandling:

We study whether and when firms’ donations to political parties induce favouritism in public procurement allocations. Our analysis builds on a unique, comprehensive dataset covering all public procurement contracts and all corporate donations to major political parties in the Czech Republic over the period from 2007 to 2014, and exploits changes in political control over regional governments within this period for identification purposes. We find that firms donating 10% more to a political party gaining (losing) power witness an increase (decrease) in the value of their public procurement contracts by 0.5–0.6%. Importantly, and in line with theoretical expectations, these effects only arise for contracts allocated under less restrictive procurement allocation processes. Assessing the underlying mechanisms, we show that donating firms receive more small contracts allocated under less regulated procurement procedures, face less competition in more regulated and open procurement procedures, and tend to win with bids further above the estimated cost of the procurement contract.

Faran med att ignorera denna typ av forskning, vilket en del verkar vilja göra därför att den skapar en negativ bild av politikens aktörer, vilket försämrar tilliten till det politiska systemet, är att direkt skadligt och opportunistiskt beteende kan fortleva och skapa verklig grund för ett folkligt missnöje. Den intressanta frågan är hur man hanterar problem av detta slag. Kan mer översyn och reglering vara en väg framåt? Ett förbud mot bidrag från vissa typer av givare? Krav på att bidrag över ett visst belopp redovisas? (En del åtgärder av detta slag har vidtagits i Sverige.)

Hur påverkas flickor av kvinnliga lärare?

Bildresultat för female teacher

Diskussionen om skolan är intensiv i Sverige. Som tur är bedrivs en hel del bra forskning om hur elevers prestationer bestäms och vad som kan göras för att förbättra dessa. Här vill jag lyfta fram två studier från Sydkorea som visar att flickor presterar bättre när de har kvinnliga lärare.

Detta gäller på kort sikt, enligt studien ”The Impact of Teacher–Student Gender Matches: Random Assignment Evidence from South Korea” (preliminär gratisversion här):

We use the random assignment of students to Korean middle school classrooms and show that the female students perform substantially better on standardized tests when assigned to female teachers … We find evidence that teacher behavior drives the increase in female students’ achievement.

Detta gäller även på långt sikt, enligt studien ”Persistent Effects of Teacher-Student Gender Matches” (preliminär gratisversion här):

We replicate the existing literature that examines contemporaneous effects, and find that female students taught by a female versus a male teacher score higher on standardized tests compared to male students even five years later. We also find that having a female math teacher in 7th grade increases the likelihood that female students attend a STEM-focused high school, take higher-level math courses, and aspire to a STEM degree. These effects are driven by changes in students’ attitudes and choices.

Om målet är att öka andelen kvinnliga studenter och yrkesutövare på STEM-området förefaller resultaten ovan högst relevanta.

Men hur går det för pojkarna? På kort sikt påverkas, enligt den första studien, inte pojkar av att ha kvinnliga lärare, men det finns tecken på att en del pojkar presterar sämre på lång sikt med kvinnliga lärare, enligt den andra studien.

En annan fråga rör generaliserbarheten i resultaten. Kan det finnas kulturella skillnader, och systematiska beteendeskillnader mellan hur manliga och kvinnliga lärare beter sig, mellan Sydkorea och länder som Sverige som skulle kunna förändra dessa resultat?

Han tände eld på sig själv

Bildresultat för jan palach

Den 16 januari 1969 – alltså 50 år sedan i dag – tände en 20-årig student eld på sig själv i Prag. Hans namn var Jan Palach. Han dog av sina brännskador några dagar senare. Han gjorde det i protest mot den av Sovjetunionen ledda invasionen av Tjeckoslovakien och det förtryck och den demoralisering den förde med sig.

Det är svårt att inte gripas av Palachs handlande. Onekligen har det inspirerat många i kampen mot det kommunistiska tvångsstyre som höll på att mjukas upp innan invasionen ägde rum men som sedan blev allt värre. Samtidigt har jag personligen svårt att sympatisera med en sådan åtgärd. Måhända är jag i mitt sinne mer inne på Bertrand Russells linje, såsom den kom till uttryck i ett svar på en fråga av Leonard Lyons:

Incidentally, I once asked Russell if he was willing to die for his beliefs. “Of course not,” he replied. “After all, I may be wrong…”

Läs om Jan Palach på Karlsuniversitets faktasida och se filmen om de sista sex månaderna av hans liv.

Hur bör röstandet om Brexit gå till?

House of Commons inleder i kväll sitt röstande om Brexit. Vilket utfallet till slut blir är oklart och kommer sannolikt bero på hur omröstningarna ordnas av talmannen, vilket ger denne stor makt i ett läge när det råder stor oenighet om vilken väg framåt som är att föredra. Nu föreslår Toke Aidt, Jagjit Chadha och Hamid Sabourian ett intressant sätt att ordna röstande på, som dels uppfyller rimliga demokratiska krav, dels kan ge en klar vinnare i slutändan – ”den svagaste länken-proceduren”! Forskarna förklarar den så här:

This is a multi-round election in which in each round, voters (MPs or the people) would vote between all remaining alternatives and the one with the least votes would be eliminated. Voting continues until only one alternative is left.

This procedure satisfies the principle of neutrality and can ensure that the CW [Condorcet winner] is selected (if there is one).  …

The basic idea can be understood by considering the final round of the weakest link procedure. At that point, there will be two options, for example, the government’s deal and No Deal. At that point the best thing for each voter to do is to vote for his or her preferred option. Hence, whichever of the two is preferred by the majority will be chosen in the showdown vote in the last round.

If we then work backwards to the previous round when there are three alternatives (for example, the government’s deal, No Deal, and Norway++) and it is known that if a CW reaches the last round (with two options), then it will win, as shown above.

So in this penultimate round the rational strategy for a majority of voters is to make sure that the CW is not eliminated and, therefore, to vote for it. So, by a process of backward induction, we can see that the weakest link procedure will get us to the CW.

Jag är förtjust i detta förslag (men det kommer förstås inte att tillämpas). Det tycks mig väsentligt att inse att ”demokrati” inte är ett givet fenomen utan något som kan ta olika former. Utan denna medvetenhet låter man t.ex. talmän få mycket stor makt att avgöra viktiga frågor – vilket regelverk för röstning som tillämpas avgör i hög grad vilka besluten blir (fastän de röstandes preferenser ser exakt likadana ut).

Jag kommer även att tänka på den svenske talmannens makt över de fyra omröstningarna om statsminister innan ett extra val ska utlysas.

Etiskt tvivelaktiga experiment

Följande meningsutbyte mellan Joseph Schumpeter och Max Weber på Café Landtmann i Wien 1918 rapporteras i boken Prophet of Innovation: Joseph Schumpeter and Creative Destruction:

[Schumpeter] and his friend Felix Somary had a long discussion with Max Weber, whose work Schumpeter much admired. Their meeting took place in a coffeehouse just across from the University of Vienna, where Weber had recently become a professor. Soon the conversation turned to the Russian Revolution, and Schumpeter said that at last Marxism would have a practical test. Weber replied that the result was likely to be catastrophic, because the Bolsheviks were so brutal. ”That may well be,” Schumpeter said, ” but it would be a good laboratory to test our theories.”

”A laboratory heaped with human corpses!” said Weber.

”Every anatomy classroom is the same thing,” replied Schumpeter.

As the conversation went on, Somary recalled, ”Weber became more vehement and raised his voice, as Schumpeter for his part became more sarcastic and lowered his. All around us the cafe customers stopped their card games and listened eagerly, until the point when Weber sprang to his feet and rushed out into the Ringstrasse, crying ‘This is intolerable!'” Meanwhile, ”Schumpeter, who had remained behind with me, only smiled and said, ‘How can someone carry on like that in a coffeehouse!'”

En dråplig historia!

Den pekar på ett intressant vetenskapsmetodologiskt problem: att det, för att ta fram ny kunskap om vilka konsekvenser en viss åtgärd eller reform ger upphov till, kan krävas att människor behandlas olika. Helst slumpmässigt olika, genom s.k. randomized controlled trials. Men är det etiskt försvarbart att ge vissa en favör utan att ge andra densamma? Är det etiskt försvarbart att ge vissa en plåga utan att ge andra densamma? Kanske, men i så fall krävs en kostnads-intäktsanalys som gör det sannolikt att den förväntade vinsten av medveten olikabehandling är positiv.*

För att se problemet, beakta samtalet mellan Schumpeter och Weber. Anta att utgångspunkten är en önskan att ta reda på konsekvenserna av att införa kommunism. Nu infördes inte kommunismen som ett randomiserat experiment, men antag att vi hade kunnat göra det. Schumpeter skulle nog ha stött idén och tänkt: ”Vad bra med ett randomiserat experiment! Därigenom kan vi äntligen få vederhäftig kunskap om hur kommunismen verkligen fungerar.” Weber skulle nog ha förfasats och tänkt: ”Experiment i all ära, men hur kan vi, bara för att få mer kunskap, acceptera att en stor mängd människor troligen kommer att dödas i processen?” Kanske skulle Schumpeter svara: ”Weber, du glömmer att den solida kunskap vi får fram ger oss bättre möjlighet att rädda och berika människoliv i framtiden! Att vissa offras på kunskapens altare är en kostnad vi måste ta.” Men Weber, alltmer upprörd, skulle kunna tänkas replikera: ”Även om den intertemporala kostnads-intäktsanalysen ger ett positivt utslag på detta sätt, finns det saker vi inte bör göra mot våra medmänniskor – som att offra vissa för att andra ska få leva! Eller i kostnads-intäktsanalystermer: Vinsten är faktiskt inte positiv, ty kostnaden av att offra vissa människor för andra är oändligt hög”. (Jfr. trolley-problemet i moralfilosofin.)

Exemplet är förstås extremt: Normalt sett rör sig experiment inte om liv och död på detta drastiska sätt. Men grundfrågan är icke desto mindre relevant. Om pålitlig kunskap om en reforms konsekvenser är önskvärd och en intäkt i kostnads-intäktsanalysen, utgör olikabehandling en kostnad i samma analys. Är det självklart att intäkten överstiger kostnaden? I fallet med kommunism tror jag många, likt Weber, svarar nej på den frågan.

Men hur är det med någt mindre drastiska ekonomisk-politiska reformer i dagens Sverige? I en ledare i Ekonomisk Debatt, som pläderar för randomisering i svensk politisk kontext, tar Lena Hensvik upp denna typ av invändning:

Från politikerhåll hörs ofta argumentet att det är orättvist att en viss grupp (behandlingsgruppen) får tillgång till en insats när en annan grupp (kontrollgruppen) inte får detta. Argumentet är förvisso sant – om vi med säkerhet vet att insatsen fungerar. Men detta är långt ifrån alltid fallet, framför allt inte när nya insatser införs eller gamla förändras. Poängen är att vi behöver randomiserade experiment i de fall där vi faktiskt inte vet vad som fungerar, eller vilket av flera möjliga alternativ som är mest kostnadseffektivt.

Hon menar att olikabehandlingen är orättvis (en kostnad) men att den understiger intäkten av att veta att insatsen fungerar. Ta som exempel jobbskatteavdragets effekter på sysselsättningen. I en artikel i Ekonomisk Debatt beklagar Karin Edmark, Che-Yuan Liang, Eva Mörk och Håkan Selin det faktum att avdraget infördes samtidigt för alla omöjliggör en solid utvärdering av desss sysselsättningseffekter. Det må vara sant, men det verkar inte bekymra dem nämnvärt att en olikabehandling, efter var man bor eller vilken typ av hushåll man tillhör, skulle fördela fördelar olika.

Många samhällsvetare tycks vara Schumpeterianer i den här frågan. Det är lätt att förstå deras entusiasm för randomisering. Men glömmer de inte lite för lätt bort Weber?**


*Om generalitet som en önsvärd egenskap i ekonomisk politik, se boken Politics by Principle, Not Interest: Towards Nondiscriminatory Democracy.

**Kanske kan man se kostnaden av olikabehandling som relativt negligerbar om konsekvenserna av behandlingen i fråga är genuint osäker. Antag tre möjliga fall: En behandling förväntas ge favörer; en behandling förväntas ge skador; och en behandlings konsekvenser är genuint osäkra. Ett randomiserat experiment i de två första fallen kommer medvetet att ge vissa favörer eller skador medan andra inte påverkas. Detta innebär en etisk kostnad. I det tredje fallet finns det ingen anledning att tro, a priori, att någon kommer att gynnas eller missgynnas av att ingå i behandlings- eller kontrollgrupp, varför ingen medvetet gynnas eller missgynnas. Men även mot detta resonemang kan man vända invändningar, t.ex. att konsekvenserna a posteriori kan visa sig bli väldigt olika för grupperna, vilket orsakar faktisk olikabehandling trots allt.

Det extrema svenska moralsystemet

En av de mest fascinerande analyser för att förstå och förklara hur olika typer av samhällen har kunnat fungera genom att utveckla olika informella institutioner, eller moralsystem, återfinns i Benjamin Enkes artikel ”Kinship, Cooperation and the Evolution of Moral Systems”, accepterad för publicering i Quarterly Journal of Economics (preliminär gratisversion här). Så här lyder abstract:

Across the social sciences, a key question is how societies manage to enforce cooperative behavior in social dilemmas such as public goods provision or bilateral trade. According to an influential body of theories in psychology, anthropology, and evolutionary biology, the answer is that humans have evolved moral systems: packages of functional psychological and biological mechanisms that regulate economic behavior, including a belief in moralizing gods; moral values; negative reciprocity; and emotions of shame, guilt, and disgust. Based on a stylized model, this paper empirically studies the structure and evolution of these moral traits as a function of historical heterogeneity in extended kinship relationships. The evidence shows that societies with a historically tightly knit kinship structure regulate behavior through communal moral values; revenge taking; emotions of external shame; and notions of purity and disgust. In loose kinship societies, on the other hand, cooperation appears to be enforced through universal moral values; internalized guilt; altruistic punishment; and an apparent rise and fall of moralizing religions. These patterns point to the presence of internally consistent, but culturally variable, functional moral systems. Consistent with the model, the relationship between kinship ties, economic development, and the structure of the mediating moral systems amplified over time.

Samhällen skiljer sig alltså initialt åt i termer av hur familje- och släktstrukturen ser ut: Håller man ihop i den egna gruppen (och ser med skepsis på främlingar) eller har man friare relationer och en öppenhet även mot främlingar? Sedan utvecklar samhällen olika moralsystem för att kunna upprätthålla samarbete, givet denna familje- och släktstruktur. Enke undersöker hur dessa fungerar i olika stadier av utveckling, och finner inte minst att det är de samhällen som har en mer öppen familje- och släktstruktur som utvecklas väl ekonomiskt från den industriella revolutionen och framåt.

Det finns oerhört mycket intressant i artikeln för att belägga detta i detalj. Låt mig bara här visa en figur:

skärmklipp 2019-01-13 19.48.35

I figuren är ett antal länder inplacerade efter hur tät familje- och släktstrukturen är. Sverige har minst tät struktur, medan Vietnam har mest tät. Intressant nog samvarierar denna täthet med vilken typ av moralsystem som dominerar i de olika länderna. Ju tätare familje- och släktstruktur, desto mer litar man på den egna gruppen; tror man på helvetet; använder sig av lokalt utvecklad moral; använder avsmak inför olika fenomen som en reglerande faktor (se detta inlägg om avsmak inför homosexualitet); och människor är mer hämndbenägna. Sverige utmärker sig alltså här, vilket kan vara intressant att ha med sig när debattens vågor går höga om det finns ”en svensk kultur” eller ej.

Hur kan liberaler se så olika på regeringsfrågan?

Att personer med olika ideologiska övertygelser hamnar i olika uppfattningar om den nya regering Sverige lär få är knappast förvånande. Men hur kan det förklaras att personer som delar en liberal övertygelse hamnar i olika uppfattningar om densamma? I princip kan det bero på olika bedömningar av verkligheten eller olika normativa tyngdpunkter. Jag tror att förklaringen står att finna i båda dessa typer av faktorer.

Olika bedömningar om verkligheten handlar som jag ser det främst om bedömningar av sannolikheter för att olika politiska program genomförs. Även om man har exakt samma normativa tyngdpunkter kan man alltså bedöma två regeringsalternativ olika som liberaler beroende på vad man tror om dessa sannolikheter. Det handlar dels om sannolikheten för att det program man själv förespråkar genomförs, dels om sannolikheten för att program man själv motsätter sig genomförs.

En kanske mer intressant förklaring är den andra: olika normativa tyngdpunkter. Jag undrar om det inte är fruktbart att här fundera på de vikter personer åsätter tre typer av frihet: ekonomisk, social och politisk. Med ekonomisk frihet (EF) avser jag en hög grad av marknadsekonomi byggd på privat ägande och kontraktsfrihet under en generell rättsstat. Med social frihet (SF) menar jag frånvaron av hinder från att leva sitt liv som man vill samt om statlig neutralitet och likabehandling när formella institutioner som rör privatlivet väl existerar. Med politisk frihet (PF) menar jag liberal demokrati.

Nå, vi kan tänka oss att en person kategoriseras ideologiskt utifrån de vikter hen åsätter dessa tre friheter. Fem typfall:

  • kommunist: {ingen EF; låg SF; ingen PF}
  • socialdemokrat: {medelmåttig EF; hög SF; hög PF}
  • liberal: {hög EF; hög SF; hög PF}
  • konservativ: {hög EF; medelmåttig SF; hög PF}
  • reaktionär: {medelmåttig EF; låg SF; låg PF}

Den för mig intressanta frågan, som jag inledde detta inlägg med, är hur personer som betraktar sig som liberaler kan hamnar i olika uppfattningar om vilken regering som är att föredra. Jag tror att det bland liberaler finns skillnader i normativa tyngdpunkter och att det förklarar de olika hållningarna. Låt oss för tillfället bortse från PF. Alla liberaler är för hög EF och SF, men om de tvingas välja kan de lägga olika vikt vid dessa frihetstyper. Tre typfall:

  • ekonomi-social-liberalen, som ger EF och SF samma vikt;
  • social-liberalen, som ger SF större vikt än EF;
  • ekonomi-liberalen, som ger EF större vikt än SF.

Min tes är att bland dem som kallar sig liberaler finns alla tre kategorier representerade. Social-liberalen räds en Kristersson-regering eftersom det finns en viss sannolikhet för att reaktionärt inflytande över politiken (genom SD) – det innefattar risk för låg SF. Men även ett konservativt inflytande (från delar av M och från KD) ogillas. Ekonomi-liberalen räds en Löfven-regering eftersom det finns en viss sannolikhet för ett kommunistiskt inflytande över politiken (genom V) – det innefattar risk för låg EF. Men även ett socialdemokratiskt inflytande ogillas. Ekonomi-social-liberalen är troligen ambivalent i valet mellan dessa båda regeringsalternativ; om hen föredrar det ena eller det andra är det utan större passion.

Det finns, som jag ser det, ingen ”sann” liberalism, utan det finns olika liberalismer, helt enkelt. Och om de kan särskiljas på det (förvisso förenklade) sätt jag skisserar ovan går det heller inte att lösa konflikten med rationell argumentation (eftersom det handlar om värderingsskillnader, som är subjektiva). Och när det inte går att lösa en konflikt med rationell argumentation blir det istället lätt känslomässiga utspel som tar över. Som Bertrand Russell uttrycker det i ”On the Value of Scepticism”:

When there are rational grounds for an opinion, people are content to set them forth and wait for them to operate. In such cases, people do not hold their opinions with passion; they hold them calmly, and set forth their reasons quietly. The opinions that are held with passion are always those for which no good ground exists; indeed the passion is the measure of the holder’s lack of rational conviction. Opinions in politics and religion are almost always held passionately.

Det jag – som ekonomi-social-liberal, som trots allt föredrar en Kristersson-regering – hoppas på är att tonläget ändå håller sig sansat. Det finns olika liberalismer, men dessa kanske inte kommer kunna samverka på samma sätt som tidigare i svensk politik framöver. Vad det kommer att innebära – om social-liberaler mer tydligt lierar sig med socialdemokratin och ekonomi-liberaler mer tydligt lierar sig med konservativa – återstår att se.

Norma och Pollione

Jag rekommenderade nyligen ett utdrag ur operan I puritani. Här kommer en en lika stark rekommendation: Joan Sutherland som Norma och John Alexander som Pollione i Norma (liksom I puritani skriven av Bellini).

Förresten: Schopenhauer gillade också Norma!

Kant om att hjälpa fattiga

Bildresultat för immanuel kant

Immanuel Kant

Jag fann Stephen Hicks presentation av Kants tankar om att hjälpa fattiga intressant. Kant menar, i Lectures on Ethics, att det moraliskt betydelsefulla är att ge av sina medel för att det är en plikt att göra det, inte för att man har en inre tendens att bete sig gott och vilja känna sig god. Man ska hjälpa oavsett förekomsten av en sådan inre tendens. Plikten att hjälpa handlar om att ställa tidigare orättvisa i världen till rätta. Kant skriver:

[The giver] makes restitution for an injustice of which he is quite unconscious; though unconscious of it only because he does not properly examine his position. Although we may be entirely within our rights, according to the laws of the land and the rules of our social structure, we may nevertheless be participating in general injustice, and in giving to an unfortunate man we do not give him a gratuity but only help to return to his that of which the general injustice of our system has deprived him. For if none of us drew to himself a greater share of the world’s wealth than his neighbor, there would be no rich or poor. Even charity therefore is an act of duty imposed upon us by the rights of others and the debt we owe to them. (s. 194)

Några problematiserande frågor infinner sig: Hur kan vi definiera och förstå ”allmän orättvisa”? Har vi verkligen en moralisk skyldighet att bistå personer som har det materiellt relativt dåligt? Hur långt sträcker sig i så fall denna skyldighet? Omfattar den alla människor i världen eller blott de som råkar bo i ens närhet? Ska man ge till tiggaren utanför ICA eller till de verksamheter GiveWell rekommenderar? Hur stor andel av sin inkomster och förmögenhet ska man ge? Kan plikten ”delegeras” till välfärdsstaten? Om människor ska ge utan att få känna sig goda, kommer de då att ge lika mycket som om man välkomnar en sådan grund för att ge? (Tidigare forskning kan få oss att betvivla det; det finns även forskning som tyder på att människors inställning till omfördelning inte alls har att göra med en syn på rättvisa av det slag Kant formulerar.) Och hur ser socialister, som vurmar för distributiv rättvisa, på detta Kantianska plikttänkande?

Ideologi och vapenexport

Jag trodde att vänsterorienterade regeringar var mindre benägna än högerorienterade regeringar att ge tillstånd till vapenexport. Det verkar, enligt den nya studien ”Government Ideology and Arms Exports”, inte stämma:

The results indicate that left-wing governments are more likely to grant arms export licences than governments of other partisan orientation. The finding is robust to the inclusion of control variables checking for further characteristics of the exporter government. Including interaction terms shows, that left-wing governments care about the human rights protection in importing countries and prefer to export to countries which are not involved in a conflict.

Men vänsterregeringar verkar alltså däremot lägga större vikt vid att exportera till länder som inte är i konflikt med andra.

Hur kan ett resultat som detta, som tyder på en större benägenhet för vänsterregeringar att ge tillstånd till vapenexport, förklaras? Studiens författare, Agnes Brender, skriver:

One explanation might be that issue compensation is taking place. Left-wing governments have to do more because they are perceived as less competent in the policy area (Jensen 2010). In addition, right-wing governments might indeed place a higher emphasis on national security and defence and are therefore less willing to endanger it by selling important technologies to potential enemies, although it would benefit their constituency. Rightwing governments may be more inclined to increase own weapon procurement in order to support the defence industrial base. Another explanation might be that leftist governments avoid military confrontation and show support of allies by sending weapons instead of troops. Finally, left-wing governments might get into difficulty when jobs are at danger, granting more arms exports to reduce the risk of higher unemployment.

I svensk kontext har jag en känsla av att Socialdemokraterna har varit minst lika benägna som borgerliga partier att exportera vapen, vilket i så fall är i linje med denna studies resultat.

Varför stödjer människor omfördelning?

En klassisk konflikt mellan vänster och höger i politiken rör synen på omfördelning av ekonomiska resurser. Medan vänstern normalt sett förespråkar omfattande omfördelning, ställer sig högern, såväl den konservativa som den liberala varianten, mer avvaktande eller direkt avvisande. Men vad får människor att stödja omfördelning? Många föreställer sig nog att föreställningar om distributiv rättvisa styr. Det anses orättvist att vissa tjänar och äger mer än andra.

En ny studie, ”Support for Redistribution Is Shaped by Compassion, Envy, and Self-Interest, but Not a Taste for Fairness”, ger oss anledning att tvivla på denna förklaring:

We hypothesize that modern redistribution is perceived as an ancestral scene involving three notional players: the needy other, the better-off other, and the actor herself. We explore how three motivational systems—compassion, self-interest, and envy—guide responses to the needy other and the better-off other, and how they pattern responses to redistribution. Data from the United States, the United Kingdom, India, and Israel support this model. Endorsement of redistribution is independently predicted by dispositional compassion, dispositional envy, and the expectation of personal gain from redistribution. By contrast, a taste for fairness, in the sense of (i) universality in the application of laws and standards, or (ii) low variance in group-level payoffs, fails to predict attitudes about redistribution.

Det verkar alltså som om det inte är människors syn på distributiv rättvisa som styr deras attityder till omfördelning utan tre andra faktorer: barmhärtighet mot dem som har det svårt, avundsjuka och egenintresse.

Ger detta grund för att ifrågasätta krav på omfördelning? Inte nödvändigtvis – man kan förstås tänka sig en politiker som för egen del drivs av en viss syn på rättvisa och som anser omfördelning rättvis även om många väljare vill ha omfördelning av andra skäl. (Och man kan också tänka sig en icke-idealistisk syn på politik där rättvisa spelar en underordnad roll.) Icke desto mindre är det intressant att notera att den retorik omfördelningens vänner använder i politiska sammanhang förefaller utgå från den attityd som icke driver väljarna. (Finns det dock inte fog för att säga att en bärande tanke bakom den svenska välfärdsstaten har varit egenintresse, med ett stort mått av omfördelning för samma personer över tid och med generella system som involverar alla och får dem att känna sig delaktiga?)

Systemtänkande

Många människor strävar efter ett sammanhållet synsätt på tillvaron – en enad, klar, begriplig och vägledande förståelse, såväl av hur världen ser ut och fungerar som vad moralen påbjuder. Man vill se tillvaron – och tänkandet kring hur den är och hur den kan och bör vara – som ett greppbart system. (E. O. Wilsons vision i boken Consilience: The Unity of Knowledge kan kanske sägas representera denna ambition på det vetenskapliga området.)

Detta får mig att tänka på gårdagens och dagens nationalekonomer. De förra föreföll ofta ta stora grepp – de skrev och uttalade sig om övergripande, samhällsrelevanta frågor, ofta med bravur och självförtroende och utifrån något slags systemsyn. Många av dagens nationalekonomer tycks mig däremot präglade av en frånvaro av systemsyn: De tenderar att studera enstaka frågor och tar fram kunskap som sällan låter sig generaliseras, om en viss sak på en viss plats vid en viss tidpunkt. De känner sig obekväma med att uttala sig i större, mer allmänna ekonomiska frågor; de anser sig inte ha en systemförståelse (och kanske också att en sådan systemförståelse inte är uppnåelig på vetenskaplig grund).

Här kan man påminna sig F. A. Hayeks Ekonomiprisföreläsning ”The Pretence of Knowledge”. Apropå det sista stycket i Hayeks föresläsning kan man även påminna sig Adam Smiths varningar för den farlige systemmannen, som tror sig förstå hur det komplicerade samhälle i vilket han lever fungerar och därför vill styra och ställa.

Bildresultat för bernard williams

Bernard Williams

Nå, allt detta kom jag att tänka på när jag läste Paul Russells analys av filosofen Bernard Williams sätt att se på moralfrågorutan ett moraliskt system! Russell skriver:

In an interview that he gave near the end of his life, Williams says that most of his efforts in philosophy are focused on this point: “to make some sense of the ethical as opposed to throwing out the whole thing because you can’t have an idealized version” (Williams’s emphasis). He pursues this fundamental theme by way of his two-sided critique of what he calls “the morality system”. It is two-sided because not only does it aim to discredit the forms of “idealization” that the morality system has encouraged, it also seeks to provide an account of what we are left with when we discard or abandon its assumptions and aspirations.  …

We must qualify these observations by pointing out what Williams does not propose to offer his readers. He has, in the first place, no ambition to develop a “philosophical system”. To the extent that he offers an “outlook”, it is one that embodies “a scepticism that is more about philosophy than it is about ethics”. What he is especially sceptical about is “moral theory”, understood as an effort to provide secure philosophical foundations for the morality system. Although many of Williams’s critics take it to be a failing of his philosophy that he offers no substitute for the various “theories” that he rejects, he is clear that it is possible to make sense of human ethical life without relying on “moral theory” of any kind or any of the illusions and distortions it encourages.

Till detta kan läggas att Bernard Williams inte verkade bli arg särskilt ofta. Hänger det ihop med att se tillvaron a-systematiskt, månntro?

Hur man ske se på systemambitioner är inte helt lätt att ta ställning till (för mig). Å ena sidan tycks det mig tilltalande att försöka förstå tillvaron i en samlad ”modell”, liksom det är elegant att bedöma normativa spörsmål i enlighet med ett tydligt, övergripande system. Å andra sidan tenderar jag att se sådana ”modeller” och system som illusioner. Finns de? Och om de finns, är de kunskapsmässigt tillgängliga? Vad händer med människor som tolkar deras existens och eventuella innehåll fel?

När känslor styr människors uppfattningar

John Stuart Mill argumenterade för följande i The Subjection of Women:

That the principle which regulates the existing social relations between the two sexes—the legal subordination of one sex to the other—is wrong in itself, and now one of the chief hindrances to human improvement; and that it ought to be replaced by a principle of perfect equality, admitting no power or privilege on the one side, nor disability on the other.

Men han insåg ett huvudproblem – nämligen att många intog en attityd i frågan på känslomässig grund, vilket gör argument i sak oförmögna att förändra attityden. Han beskriver det här problemet i början av boken:

So long as an opinion is strongly rooted in the feelings, it gains rather than loses in stability by having a preponderating weight of argument against it. For if it were accepted as a result of argument, the refutation of the argument might shake the solidity of the conviction; but when it rests solely on feeling, the worse it fares in argumentative contest, the more persuaded its adherents are that their feeling must have some deeper ground, which the arguments do not reach; and while the feeling remains, it is always throwing up fresh intrenchments of argument to repair any breach made in the old. And there are so many causes tending to make the feelings connected with this subject the most intense and most deeply-rooted of all those which gather round and protect old institutions and customs, that we need not wonder to find them as yet less undermined and loosened than any of the rest by the progress of the great modern spiritual and social transition; nor suppose that the barbarisms to which men cling longest must be less barbarisms than those which they earlier shake off.

Vilken utmaning för den förnuftsinriktade människa som försöker förändra en allmänt spridd attityd genom argument! Men å andra sidan oerhört viktig att känna till och beakta när man ger sig in i den offentliga debatten. Utmaningen är att stå kvar på solid intellektuell grund i sina uppfattningar, att ha kvar viljan och energin att sprida dem vidare – men att också i detta använda sig av medel som talar till känslor.

Grupptillhörighetens mörka sida

Den mänskliga historien är präglad av konflikter mellan olika grupper, inom och mellan länder. Civilisationens stora utmaning torde handla om att reducera konflikter och att möjliggöra fredlig samexistens baserad på frivillighet. Ett steg mot en djupare förståelse av vad som ligger bakom gruppers tendens att bete sig skadligt mot andra ges i den nya experimentella studien ”Anti-Social Behavior in Groups” av Michal Bauer, Jana Cahlíková, Dagmara Celik Katreniak, Julie Chytilová, Lubomir Cingl och Tomáš Želinský.

De finner följande:

We show that deciding in a group with randomly assigned real-life peers magnifies aggressive competitiveness: it (i) increases prevalence of anti-social behavior that improves the relative position of their own group but is costly for the decision maker, in-group members, and the victim, and (ii) makes people more willing to seek competition with outsiders. Next, using an integrated design that links literatures on group membership and group decision making, we demonstrate that this psychological effect of deciding in a group context on aggressive competitiveness is the prime source of the difference in the extent of pro-social behavior between unitary groups and individuals, a more important one than a shift towards self-regarding behavior associated with group deliberation. We establish these findings by implementing experiments in the field, among a large and diverse sample of adolescents in Central Europe and East Africa. We observe strikingly similar effects at both sites, which increases our confidence that the preference for competing aggressively when deciding in a group is a deeply rooted and generalizable behavioral response.

Det är alltså så att beslutsfattande i grupp inte främst innefattar egoistiskt beteende, där individer försöker få det så bra som möjligt utan att bry sig om andra, utan att det i huvudsak präglas av anti-socialt beteende, där individer vill försämra för andra även om de själva måste betala för det, så länge den egna gruppens relativa position stärks.

Om vi utifrån detta funderar på civilisationens stora utmaning är en fråga hur förekomsten av anti-socialt beteende kan fås att minska. Kan institutioner som begränsar möjlighet till partialitet och diskriminering, som i den liberala rättsstatstraditionen, ”lägga band på” denna tendens till att skada andra (och i viss mening sig själv)? Eller är sådana institutioner i själva verket i sin tur beroende av frånvaro av anti-sociala attitder? Vad finns då kvar att göra? Kan man t.ex. medvetet, när man funderar på hur ett samhälle organiseras, minska inslag av grupptillhörighet, som enligt forskningen ovan i sig ger upphov till anti-sociala tendenser, såväl i människors mentala förställningar som i faktiska sätt att organisera tillvaron?

Se vidare:

  • Tidigare inlägg om individualismens förtjänster.
  • Assar Lindbeck och Dennis Snowers bok om hur insiders skadar outsiders på arbetsmarknaden.

Puritanerna

Min favoritsångerska Joan Sutherland som Elvira och Alfredo Kraus som Arturo i Bellinis opera I puritani:

Vilka röster! Och ovanligt med en tenor som kan matcha Sutherland på slutet.

Här kan du ta del av en definition av puritanism.

Ger skolval högre deltagande i allmänna val?

När jag gick i skolan deltog jag i skolval i samband med att allmänna val avhölls. Det gav ett slags demokratiträning som man kan tänka sig skolar elever i röstande. Men leder ett sådant deltagande till ett högre deltagande i allmänna val? Nej. Detta visas av de svenska statsvetarna Richard Öhrvall och Sven Oskarsson i den nya studien ”Practice Makes Voters? Effects of Student Mock Elections on Turnout”. Forskarna sammanfattar sin studie på följande sätt:

När vi studerar valdeltagandet i riksdagsvalet 2010 finner vi att de elever som har gått i en gymnasieskola som anordnat ett skolval röstar i något högre grad än de elever som gått i en skola utan skolval. De skolor som genomför skolval är dock inte ett slumpmässigt urval av alla skolor, utan de har i högre grad elever från resursstarka hem.

När vi tar hänsyn till sådana skillnader finner vi inte längre någon inverkan på valdeltagande av att ha gått på en skola som anordnat skolval, varken på kort- eller lång sikt. Inte heller när vi delar upp eleverna i grupper efter socioekonomisk bakgrund finner vi att skolvalen har någon betydelse för valdeltagande. Samma avsaknad av effekter av skolval gäller även när vi studerar valdeltagande i 2009 års Europaparlamentsval – ett val där valdeltagandet är betydligt lägre än i riksdagsval.

Att skolval inte leder till ett högre valdeltagande kanske inte är något att sörja över – som jag har påpekat i tidigare inlägg är det långtifrån självklart att ett högre valdeltagande är bättre än ett lågt. Men skolvalen ka ha andra, mer entydigt positiva effekter, som att öka elevers kunskap om det demokratiska systemet och de politiska partierna.

Tron på spöken räddar liv

Som läsare av denna blogg nog känner till är jag allmänt kritisk till vidskeplighet. Icke desto mindre finns det många som är vidskepliga – t.ex. de taiwaneser som tror på existensen av en ”spökmånad”. Under denna sjunde månad i månkalendern tros spöken hemsöka Taiwan, och människor är extra försiktiga.

Nu visar en ny studie, ”The Effect of Superstition on Health: Evidence from the Taiwanese Ghost Month”, att denna föreställning om spöken, och de beteendeförändringar den ger upphov till, påverkar sådant som dödlighet:

Our analysis provides evidence that the Ghost Month affects risky behavior, the timing of health-care utilization, and fertility. During the Ghost Month, mortality drops by about 4 percent. Since there is no evidence that deaths were shifted to the period before or after the event, we conclude that the Ghost Month saves (yearly about 316) lives. Our analysis of cause-specific mortalities highlights two causal mechanism. First, there is a reduction in risky behavior. Accidental deaths drop by about 8 percent. This effect is stronger among younger people and driven by cases of drowning and traffic accidents. Second, there is a reduction in non-accidental deaths by about minus 3 percent. This effect is driven by cerebro-cardiovascular diseases, which is in line with a reduction in overall activity and a reduction in stress.

Detta leder in på frågeställning: Om felaktiga uppfattningar om verkligheten har positiva konsekvenser, ska vi undvika att påpeka att uppfattningarna faktiskt är felaktiga – och kanske t.o.m. aktivt sprida dem? Trots att jag har en stark konsekvensetisk ådra är det något i mig – influerad av Russell som jag är – som finner en sådan strategi ytterst tveksam. Kanske för att det finns goda skäl att förvänta sig att ett samhälle i vilket felaktiga uppfattningar tillåts florera på det hela taget inte innefattar bättre utfall än ett samhälle som baseras på ett vetenskapligt förhållingssätt? Jag kommer inte att börja propagera för spökmånaden.

Slovakisk hiphop

Jag tipsade härförleden om tjeckisk hiphop. Här kommer tre exempel på slovakisk hihop som jag tycker om och som förhoppningsvis kan tilltala även dig.

1. Karlo: Sinatra

2. Kontrafakt: Stokujeme vonku

3. Separ: Praha

Gynnades kvinnor av den norska kvoteringslagen?

År 2006 införde Norge en kvoteringslag som stipulerar att minst 40 procent av styrelserna i börsbolag och statligt ägda bolag skulle vara av vardera könet. Har denna lag varit gynnsam för Norges kvinnor?

Den just publicerade studien ”Breaking the Glass Ceiling? The Effect of Board Quotas on Female Labour Market Outcomes in Norway” (preliminär gratisversion här) finner följande:

We document that the women appointed to these boards post-reform were observably more qualified than their female predecessors along many dimensions, and that the gender gap in earnings within boards fell substantially. However, we see no robust evidence that the reform benefited the larger set of women employed in the companies subject to the quota. Moreover, the reform had no clear impact on highly qualified women whose qualifications mirror those of board members but who were not appointed to boards. Finally, we find mixed support for the view that the reform affected the decisions of young women. While the reform was not accompanied by any change in female enrollment in business education programmes, we do see some improvements in labour market outcomes for young women with graduate business degrees in their early career stages; however, we observe similar improvements for young women with graduate science degrees, suggesting this may not be due to the reform. 

Det tycks alltså som om lagen har varit gynnsam för de kvinnor som har kunnat ta plats i styrelserna, men att den inte har lyckats generera några särskilt tydliga, allmänna fördelar för yrkesverksamma kvinnor.

Att äta från gemensam tallrik

Bildresultat för shared food

Marginal Revolution uppmärksammar en studie, ”Shared Plates, Shared Minds: Consuming from a Shared Plate Promotes Cooperation”, som finner att människor som äter mat från samma tallrik uppvisar tecken på att vara mer samarbetsvilliga:

[W]e provide empirical support that eating style influences cooperation. We found eating from shared plates requires coordination, leading people to cooperate more with their food consumption partner than when eating from individual plates. This increase in cooperation occurred among friends and strangers, suggesting it does not require interaction partners to feel closer. These results suggest that to increase cooperation, serve food from shared plates (e.g., family style) rather than from individual plates.

Samarbete är i regel bra – men det positiva utfallet av att äta från gemensam tallrik måste vägas mot den psykologiska kostnad som åtminstone jag erfar av dylikt ätande. Jag vill ha min mat för mig själv. Jag finner det stressande när andra tar samtidigt av det jag äter. Jag misstänker att personer som reagerar som jag inte är särskilt samarbetsvilliga till att börja med – och kanske är det vi som, mer än andra, skulle behöva börja äta från gemensam tallrik. Men fastän jag är medveten om denna nya forskning vill jag inte det.