Är det en moralisk plikt att ha skägg?

Jag kom att läsa en artikel om en skäggig filosof som har analyerat skäggets moraliska dimensioner:

Pratt, who has his own striking facial hair, notes that, while some beards are aesthetically displeasing, many others indeed “add aesthetic value to the world.” His examples of such beauticious beards include those of Abraham Lincoln, Jesus, and Santa Claus (though Pratt does acknowledge that any assessment of beard aesthetics will be subjective). And, as philosopher Howard Press argued in his 1969 paper “Aesthetic Obligation,” that which has beauty also has moral worth. “Hence, if we have obligations to promote moral values, we have obligations to make the world better aesthetically,” writes Pratt. “We ought to respect the beautiful and create it where possible: if one can grow beautiful facial hair, one should, as it has moral worth. And given that one ought to be authentic to oneself, if that self (and the life story accompanies it) produces facial hair, then one has the aesthetical obligation to do so.”

Det var ett roligt argument att ta del av, och för en person som jag, som värderar skönhet mycket högt, är det i en viss mening tilltalande. Men jag avvisar det ändå, på två grunder:

  • Skägg är enligt min mening alltid fula, så även om man anser att det är en moralisk plikt att sprida skönhet närhelst detta är möjligt är argumentet inte bindande för de av oss som förkastar Pratts estetiska bedömning.
  • Jag anser att man bör skilja på moral och estetik (låt vara att det finns beröringspunkter). Även om man anser att något är vackert och att det är bra att det vackra förmeras och sprids ser jag inte den direkta kopplingen till moral – och särskilt inte ”moralisk plikt” (vad nu det är).

Tänk inte så mycket

Ett tänkvärt (!) budskap:

Unthinking is the ability to apply years of learning at the crucial moment by removing your thinking self from the equation. Its power is not confined to sport: actors and musicians know about it too, and are apt to say that their best work happens in a kind of trance. Thinking too much can kill not just physical performance but mental inspiration. … In less dramatic ways the same principle applies to all of us. A fundamental paradox of human psychology is that thinking can be bad for us. When we follow our own thoughts too closely, we can lose our bearings, as our inner chatter drowns out common sense.

Detta stämmer väl överens med mina egna erfarenheter. När jag tänker intensivt kommer jag sällan framåt – de insikter jag hoppas ska dyka upp blockeras på något sätt. Det är oftast när jag gör något helt annat, när hjärnan är i ett annat tillstånd, som de bästa idéerna infinner sig (i regel när jag simmar).

Det får mig också att tänka på (!) ”lyckoparadoxen”: att den som medvetet strävar efter lycka har svårt att finna den. Som John Stuart Mill uttrycker det i sin självbiografi:

But I now thought that this end [one’s happiness] was only to be attained by not making it the direct end. Those only are happy (I thought) who have their minds fixed on some object other than their own happiness. … Aiming thus at something else, they find happiness along the way. … Ask yourself whether you are happy, and you cease to be so.

Tänk nu bara inte för mycket på detta.

Ger Facebook depression?

Den nya studien ”The Economic Effects of Facebook” finner bland annat:

Using a large field experiment with over 1,765 individuals, we document the value of Facebook to users and its causal effect on news consumption and awareness, well-being and daily activities. Participants reveal how much they value one week of Facebook usage and are then randomly assigned to a validated Facebook restriction or normal use. Those who are off Facebook for a week reduce news consumption, are less likely to recognize politically-skewed news stories, report being less depressed and engage in healthier activities. One week of Facebook is worth $25, and this increases by 15% after experiencing a Facebook restriction (26% for women), reflecting information loss or that using Facebook may be addictive.

Det jag fann mest intressant var att värdet av en veckas Facebook-användande ansågs vara 25 dollar. Min egen värdering är något, men inte jättemycket, högre. Frågan är dock om det är bra att spendera tid där. Forskarna fann ju också att en veckas frånvaro ledde till mindre depressiva känslor.  Hur kan det förklaras?

The reduction in depression we find from being off of Facebook might be explained by two mechanisms. First, being off Facebook encourages individuals to engage in more positive, healthy activities, such as exercising and eating out less often, which could explain the improvement in mood. Second, Facebook itself might be a channel for decreasing subjective well-being, and changes in activities and consumption patterns could be a result of feeling better. Untangling the direction of causality would be an important area for future research.

Påverkar jag, genom bilder på restaurangmat, andra att äta för mycket och må sämre?

Drillandets mästarinna

Min favoritsångare Joan Sutherland var koloraturasopran. Hennes fantastiska vokala flexibilitet framkommer tydligt i denna lilla film. I den andra delen sjunger hon tillsammans med mezzosopranen Marilyn Horne. Drillandet från ca 8 minuter är en ren njutning!

Demokrati orsakar tillväxt

Som någon som håller fast vid demokratins primat (i en tid när det utmanas från mycket olika håll) finner jag det förtjänstfullt att ta del av forskning, i form av studien ”Democracy Does Cause Growth”, som visar att demokrati, utöver andra förtjänster, bringar högre ekonomiskt välstånd:

We provide evidence that democracy has a positive effect on GDP per capita. … Our baseline results show that democratizations increase GDP per capita by about 20 percent in the long run. We find similar effects using a propensity score reweighting strategy as well as an instrumental-variables strategy using regional waves of democratization. The effects are similar across different levels of development and appear to be driven by greater investments in capital, schooling, and health.

Hur påverkas barn av att gå i förskolan med ”problembarn”?

Jag fann resultaten i studien ”The Long-Term Impacts of Low-Achieving Childhood Peers: Evidence from Project STAR” (preliminör gratisversion här) av Jan Bietenbeck överraskande:

This paper evaluates how sharing a kindergarten classroom with low-achieving repeaters affects the long-term educational performance of regular first-time kindergarten students. Exploiting random assignment of teachers and students to classes in Project STAR, I document three sets of causal impacts: students who are exposed to repeaters (1) score lower on a standardized math test at the end of kindergarten, an effect that fades out in later grades; (2) show persistent improvements in noncognitive skills such as effort and discipline; and (3) are more likely to graduate from high school and to take a college entrance exam around the age of 18.

Det första resultatet hade jag väntat mig – att prestationen i matematik försämras för de barn som går i förskolan med barn som går om – men inte de två andra resultaten. Det verkar alltså vara en fördel på längre sikt att ingå i en förskoleklass med en del ”problembarn”. En möjlig förklaring som forskaren tar upp är att lärarna kan ändra sitt sätt att undervisa, och detta tycks då kunna gynna ”vanliga” barn. Inte oväsentlig information för föräldrar som funderar på vilken typ av klass som kan påverka barnens utveckling positivt.

Neuroexistentialismen

Det finns ett nytt slags existentialism: neuroexistentialismen! Filosoferna Owen Flanagan och Gregg Caruso beskriver den så här, i den lilla essän ”Neuroexistentialism”:

Neuroexistentialism is a twenty-first-century anxiety over the way contemporary neuroscience helps secure in a particularly vivid way the message of Darwin from 150 years ago: that humans are animals – not half animal, not some percentage animal, not just above the animals, but 100 percent animal. Everyday and in every way, neuroscience removes the last vestiges of an immaterial soul or self. It has no need for such posits. It also suggest that the mind is the brain and all mental processes just are (or are realised in) neural processes, that introspection is a poor instrument for revealing how the mind works, that there is no ghost in the machine or Cartesian theatre where consciousness comes together, that death is the end since when the brain ceases to function so too does consciousness, and that our sense of self may in part be an illusion.

En psykologisk och intellektuell reaktion på insikten att människan är 100% djur – utan fri vilja och utan någon (icke-naturalistisk) grund för moral – och ett försök att trots det hitta någon typ av mening i tillvaron. Mycket verkar handla om ett förhållningssätt till vetenskapen.

Man kan läsa ännu mer om det i ovan nämnda filosofers nya bok Neuroexistentialism: Meaning, Morals, and Purpose in the Age of Neuroscience.

Se även det tidigare inlägget ”Är meningen med livet viktig?”.