Två typer av ekologisk rationalitet

Det neoklassiska rationalitetsbegreppet har utmanats av beteendekonomin, vars betoning av icke-rationalitet i en hel del mänskligt beslutsfattande har fått stor uppmärksamhet och stort genomslag. Ett sätt att beskriva denna utmaning är att mer realistiska, på psykologisk analys grundade antaganden om vad som kännetecknar en ekonomisk beslutsfattare har kommit att föredras. Men det är inte självklart hur psykologi och nationalekonomi ska kombineras.

I den just publicerade artikeln ”Two Types of Ecological Rationality: Or How to Best Combine Psychology and Economics” utvecklar Erwin Dekker och Blaž Remic vad som skiljer och förenar två sådana ansatser, som båda betonar förekomsten av ekologisk rationalitet (ER). Den ena, ER1, representeras av Gerd Gigerenzer och den andra, ER2, av Ekonomipristagaren Vernon Smith. Dessa står i viss kontrast mot det dominerande beteendeekonomiska synsättet, som i artikeln kallas för ”heuristics-and-biases”-programmet (H&B):

H&B has become widely accepted as the standard way of integrating psychology and economics (Angner 2018). The H&B program presents itself as a serious challenge to the neoclassical picture of the rational economic man, and argues that a serious reconsideration of rationality is necessary, since individuals are only boundedly rational (Tversky and Kahneman 1974; Kahneman 2003; Camerer, Loewenstein, and Rabin 2004; Mullainathan and Thaler 2000). The proponents of ecological rationality do not seek to challenge this claim of bounded rationality. They fully accept it – in fact, they sometimes go even further in emphasizing the cognitive limitations of individuals. However, they argue that in the interaction with their (social) environment individuals are nonetheless able to make reasonably good, or as good as rational, decisions, because they are able to use the environment to their advantage through cues or institutional features of that environment.

Men det finns skillnader mellan ER1 och ER2:

ER1, part of Gigerenzer’s fast-and-frugal heuristics approach, is based on the picking up of cues in the environment, which are inputs for heuristics used to arrive at quick decisions. The individual is ‘ecologically rational’ to the extent that the strategies, the heuristics, used are well adapted to her environment. ER2, part of the market-experimental approach developed by Smith, Plott and others, is based on institutional constraints and social and cultural norms, which help the individual to navigate his social environment. The system is ‘ecologically rational’ to the extent that it facilitates this navigation by the individual by means of embedded norms, learning or feedback mechanisms, and leads to outcomes that are efficient in the aggregate. Both the institutional rules and in particular the social norms emerge in the process of social interaction, and represent the cognitive content that is off-loaded to the environment.

I denna figur kontrasteras de tre ansatserna för att kombinera psykologi med nationalekonomi:

Skärmklipp 2018-12-30 00.40.23

Slutsatsen, vad gäller implikationerna för det beteendeekonomiska forskningsprogrammet, är intressant:

It is tempting to accept the standard narrative that modern behavioral economics is the reintroduction of psychology into economics. However, that narrative relies heavily on the idea that there is one economics and one psychology. In this paper, we demonstrate that this narrative is severely complicated when we look at the two conceptions of ecological rationality, which are offered as alternatives to modern behavioral economics and accounts of ‘bounded rationality’. As we have demonstrated, these present two alternative combinations of economics and psychology. The methodological question for economists, therefore, shifts from a concern over whether economics needs psychology to what type of integration of the two fields is desirable and fruitful.  … To move forward the fruitful discussion between these different programs, it is important to realize that such deep methodological differences exist. Psychology is and will remain relevant to economics, as is by now broadly accepted. But importing parts of another discipline, or even merging the two, should not and cannot occur without a good understanding of which goods we are importing.

Själv är jag (likt David Levine) mindre övertygad om värdet av integration av psykologi och nationalekonomi, men givet att man är positivt inställd till en sådan utveckling kan denna artikel erbjuda grund för en del nyttiga reflexioner. Inte minst finner jag det fascinerande att, likt Gigerenzer, peka på att det finns kognitiva genvägar och att, likt Smith, peka på att det finns informella och formella institutioner som har förmåga att få människor att nästan förefalla rationella.

Läs mer:

Schopenhauer möter Buddha

Fastän jag har en stark dragning till Schopenhauers syn på världen – t.ex. ogillar jag starkt, liksom han gör, oljud – får jag nog medge att jag ser Buddha som ett större föredöme i detta fall (jag blir nästan aldrig arg).

Premise: desire leads to suffering. Conclusion: we have to get revenge on Hegel.

Från Existential Comics.

 

Vi bör lyssna till dem som tycker annorlunda

John Stuart Mill i essän ”Bentham”:

Every circumstance which gives a character to the life of a human being, carries with it is peculiar biases; its peculiar facilities for perceiving some things, and for missing or forgetting others. But, from points of view different from his, different things are perceptible; and none are more likely to have seen what he does not see, than those who do not see what he sees. The general opinion of mankind is the average of the conclusions of all minds, stripped indeed of their choicest and most recondite thoughts, but freed from their twists and partialities: a net result, in which everybody’s particular point of view is represented, nobody’s predominant. The collective mind does not penetrate below the surface, but it sees all the surface; which profound thinkers, even by reason of their profundity, often fail to do: their intenser view of a thing in some of its aspects diverting their attention from others. The hardiest assertor, therefore, of the freedom of private judgment—the keenest detector of the errors of his predecessors, and of the inaccuracies of current modes of thought—is the very person who most needs to fortify the weak side of his own intellect, by study of the opinions of mankind in all ages and nations, and of the speculations of philosophers of the modes of thought most opposite to his own. It is there that he will find the experiences denied to himself—the remainder of the truth of which he sees but half—the truths, of which the errors he detects are commonly but the exaggerations.

Avsmak inför homosexualitet

För snart två decennier sedan framförde jag tesen att många människors negativa inställning till homosexualitet har känslomässig, snarare än intellektuell eller förnuftsmässig, grund – se min lilla essä ”The Emotional Origin of Homophobia”.  Att en känsla av avsmak rent allmänt spelar roll för hur människors moraliska attityder ser ut är väl belagt – se t.ex. ”On Disgust and Moral Judgments: A Review”.

Nu finner dels en metaanalys, dels en experimentell studie, belägg för att en känsla av avsmak inför homosexualitet påverkar människors grad av ”homonegativitet” (ett begrepp som används allt mer i litteraturen istället för begreppet homofobi):

  • ”A Meta-Analytic Review of the Association Between Disgust and Prejudice Toward Gay Men”: ”A sizeable number of studies have documented a relationship between heterosexual persons’ experience of disgust (measured as an individual difference variable or induced experimentally) and prejudice toward gay men (i.e., homonegativity). Yet, to date, no one has attempted to meta-analytically review this corpus of research. We address this gap by conducting a meta-analysis of published and unpublished work examining heterosexual men and women’s disgust and their homonegativity toward gay men. Fourteen articles (12 published, two unpublished) containing 17 studies were analyzed (N = 7,322). The average effect size for disgust sensitivity studies was moderate to large (d = 0.64), whereas for disgust induction studies, the effect was large (d = 0.77). No evidence of effect size heterogeneity emerged.”
  • ”The Role of Disgust in Homosexuality Judgments”: ”The findings revealed that participants in the induced disgust condition showed greater implicit, but not explicit, disapproval of both homosexual and heterosexual public French kissing, compared to those in the neutral conditions. Homosexual public French kissing was implicitly judged more harshly than heterosexual public French kissing. With regard to disgust sensitivity, results revealed its contribution to implicit judgements.”

Förvisso är forskningen på detta område inte den metodologiskt starkaste och därmed att betrakta som preliminär, men resultaten tyder ändå på att en emotionell komponent har betydelse för många människors negativa attityder mot homosexualitet. Om så är fallet indikerar det att försök att med rationella argument påverka homonegativa personer kan vara lönlösa. Det jag tror kan fungera är att sådana personer får kännedom om att vänner, kollegor och familjemedlemmar är homosexuella – genom öppenhet från homosexuella som de känner och tycker om, men som de inte visste var homosexuella, kanske den emotionellt grundade avsmaken kan avta och rentav förbytas i en positiv känsla.

För Michel Foucaults något annorlunda syn, se inlägget ”Den hotfulla kärleken”.

Kritik av experimentell ekonomi och beteendeekonomi

Som läsare av denna blogg nog minns har jag förmedlat en och annan kritik av beteendeekonomi. Nu noterar jag en synnerligen intressant Twitter-tråd av Harvard-ekonomen Moshe Hoffman, som förvisso erkänner förtjänster i såväl beteendeekonomin som det nära relaterade fältet experimentell ekonomi men som också, på ett pregnant och koncentrerat sätt, noterar ett antal svagheter. Läsning anbefalles!

Tråden illustrerar också hur värdefull Twitter kan vara som källa till viktig information och stimulerande tankegångar. Det gäller att följa rätt personer, helt enkelt. Och de finns. (Se Tyler Cowens lilla lovprisning av Twitter.)