Teologens mardröm

En av utgångspunkterna i religiöst tänkande är att jorden och människorna härpå är viktiga och föremål för någon guds uppmärksamhet. Bertrand Russell driver med denna typen av utgångspunkt i den härliga, korta texten ”The Theologian’s Nightmare”, som härmed återges som underhållande söndagsläsning:

The eminent theologian Dr. Thaddeus dreamt that he died and pursued his course toward heaven. His studies had prepared him and he had no difficulty in finding the way. He knocked at the door of heaven, and was met with a closer scrutiny than he expected. ”I ask admission,” he said, ”because I was a good man and devoted my life to the glory of God.” ”Man?” said the janitor, ”What is that? And how could such a funny creature as you do anything to promote the glory of God?” Dr. Thaddeus was astonished. ”You surely cannot be ignorant of man. You must be aware that man is the supreme work of the Creator.” ”As to that,” said the janitor, ”I am sorry to hurt your feelings, but what you’re saying is news to me. I doubt if anybody up here has ever heard of this thing you call ‘man.’ However, since you seem distressed, you shall have a chance of consulting our librarian.”

The librarian, a globular being with a thousand eyes and one mouth, bent some of his eyes upon Dr. Thaddeus. ”What is this?” he asked the janitor. ”This,” replied the janitor, ”says that it is a member of a species called ‘man,’ which lives in a place called ‘Earth.’ It has some odd notion that the Creator takes a special interest in this place and this species. I thought perhaps you could enlighten it.” ”Well,” said the librarian kindly to the theologian, ”perhaps you can tall me where this place is that you call ‘Earth.'” ”Oh,” said the theologian, ”it’s part of the Solar System.” ”And what is the Solar System?” asked the librarian. ”Oh,” said the theologian, somewhat disconcerted, ”my province was Sacred Knowledge, but the question that you are asking belongs to profane knowledge. However, I have learnt enough from my astronomical friends to be able to tell you that the Solar System is part of the Milky Way.” ”And what is the Milky Way?” asked the librarian. ”Oh, the Milky Way is one of the Galaxies, of which, I am told, there are some hundred million.” ”Well, well,” said the librarian, ”you could hardly expect me to remember one out of so many. But I do remember to have heard the word galaxy’ before. In fact, I believe that one of our sub-librarians specializes in galaxies. Let us send for him and see whether he can help.”

After no very long time, the galactic sub-librarian made his appearance. In shape, he was a dodecahedron. It was clear that at one time his surface had been bright, but the dust of the shelves had rendered him dim and opaque. The librarian explained to him that Dr. Thaddeus, in endeavoring to account for his origin, had mentioned galaxies, and it was hoped that information could be obtained from the galactic section of the library. ”Well,” said the sub-librarian, ”I suppose it might become possible in time, but as there are a hundred million galaxies, and each has a volume to itself, it takes some time to find any particular volume. Which is it that this odd molecule desires?” ”It is the one called ‘The Milky Way,'” Dr. Thaddeus falteringly replied. ”All right,” said the sub- librarian, ”I will find it if I can.”

Some three weeks later, he returned, explaining that the extraordinarily efficient card index in the galactic section of the library had enabled him to locate the galaxy as number QX 321,762. ”We have employed,” he said, ”all the five thousand clerks in the galactic section on this search. Perhaps you would like to see the clerk who is specially concerned with the galaxy in question?” The clerk was sent for and turned out to be an octahedron with an eye in each face and a mouth in one of them. He was surprised and dazed to find himself in such a glittering region, away from the shadowy limbo of his shelves. Pulling himself together, he asked, rather shyly, ”What is it you wish to know about my galaxy?” Dr. Thaddeus spoke up: ”What I want is to know about the Solar System, a collection of heavenly bodies revolving about one of the stars in your galaxy. The star about which they revolve is called ‘the Sun.'” ”Humph,” said the librarian of the Milky Way, ”it was hard enough to hit upon the right galaxy, but to hit upon the right star in the galaxy is far more difficult. I know that there are about three hundred billion stars in the galaxy, but I have no knowledge, myself, that would distinguish one of them from another. I believe, however, that at one time a list of the whole three hundred billion was demanded by the Administration and that it is still stored in the basement. If you think it worth while, I will engage special labor from the Other Place to search for this particular star.”

It was agreed that, since the question had arisen and since Dr. Thaddeus was evidently suffering some distress, this might be the wisest course.

Several years later, a very weary and dispirited tetrahedron presented himself before the galactic sub-librarian. ”I have,” he said, ”at last discovered the particular star concerning which inquiries have been made, but I am quite at a loss to imagine why it has aroused any special interest. It closely resembles a great many other stars in the same galaxy. It is of average size and temperature, and is surrounded by very much smaller bodies called ‘planets.’ After minute investigation, I discovered that some, at least, of these planets have parasites, and I think that this thing which has been making inquiries must be one of them.”

At this point, Dr. Thaddeus burst out in a passionate and indignant lament: ”Why, oh why, did the Creator conceal from us poor inhabitants of Earth that it was not we who prompted Him to create the Heavens? Throughout my long life, I have served Him diligently, believing that He would notice my service and reward me with Eternal Bliss. And now, it seems that He was not even aware that I existed. You tell me that I am an infinitesimal animalcule on a tiny body revolving round an insignificant member of a collection of three hundred billion stars, which is only one of many millions of such collections. I cannot bear it, and can no longer adore my Creator.” ”Very well,” said the janitor, ”then you can go to the Other Place.”

Here the theologian awoke. ”The power of Satan over our sleeping imagination is terrifying,” he muttered.

Satan, vik hädan! Vi är speciella.

Kan invandring gynna inhemska arbetare?

I den infekterade debatten om invandring diskuteras ofta dess kostnader. Sällan fokuseras på de fördelar för den inhemska befolkningen som invandring kan ge. En ny studie, ”Immigration and Occupations in Europe”, bidrar till att ta fram ett kunskapsunderlag om sådana fördelar:

Our idea, summarized in a simple analytical framework, is that immigrants tend to be specialized in occupations requiring mainly non-complex and routine skills. Immigrants inflows thus tend to reduce the supply of complex relative to non complex skills at the economy level and increase the return to the first type of skills. This creates an incentive for native workers to move to occupations requiring relatively more abstract/complex skills. This intuition is confirmed by the empirical analysis conducted on European Labour Force Survey data, a result surviving a number of robustness checks carried out using different skill indicators, estimation methods and sample definitions. This positive reallocation process seems to be mildly stronger in relatively flexible labor markets, while it does not change the overall skill intensity of the economy, since the non-complex specialization of immigrants is balanced by natives’ reallocation towards complex skills. This implies that, on aggregate, immigration does not affect much the relative price of manual versus complex tasks. According to our simulations combining results of the empirical analysis with long term demographic projections, natives’ skill upgrading due to immigration could account for a small 0.6% increase in average wages of natives in the 2008-2020 period.

Dvs. genom invandring tenderar den inhemska arbetskraften att i ökad grad ägna sig åt mer kvalificerade arbeten och öka sina löner något som ett resultat därav. Hur påverkas då sysselsättningen för inhemska?

In general, the estimated coefficients imply that the inflow of immigrants as measured by changes in their share of population in a cell has no significant correlation with the change in native employment rates in that cell. Immigrants may have an effect on the specialization of natives … and there may be some occupations experiencing an increase in demand and other experiencing a decrease but this does not come at the expenses of the total number of jobs available to natives.

Ett par figurer illustrerar resultat från uppsatsen. Först en plott över sambandet mellan andelen utlandsfödda och kvoten kvalificerade/okvalificerade arbeten i ekonomin:

Som synes tenderar sambandet att vara positivt, något som alltså bekräftas i den ekonometriska analysen. I den andra figuren kan vi se en prognos över hur löneutvecklingen kan förväntas påverkas av invandring i länder med strikta, genomsnittliga och flexibla lagar för anställningsskydd (EPL). I samtliga fall förväntas effekten vara positiv, men mest positiv i länder med flexibel lagstiftning på anställningsskyddsområdet:

Tar Sverigedemokraterna och deras väljare till sig information av detta slag? Man kan hoppas. Liksom man kan hoppas att vänsterpartier och fackföreningar noterar effekterna av en oflexibel lagstiftning på det anställningsskyddsliga området.

Addendum. Man kan förvisso välkomna invandring även om inhemska människor inte gynnas därav, men för dem som har som normativt kriterium att inhemska människor ska gynnas därav är denna forskning relevant. Media: SvD, DN.

Register för testamenten

Borde det inte inrättas ett register för testamenten? Jag kan tänka mig att anhöriga ibland förstör testamenten vars innehåll de ogillar — det är ju i regel anhöriga som först (ensamma dessutom) läser ett testamente efter ett dödsfall. Alternativt kanske många testamenten inte upptäcks. Ett register som med automatik öppnar testamenten vid dödsfall och ser till att dödsboets tillgångar fördelas i enlighet med den dödas sista vilja skulle kunna fylla en viktig funktion här. Kanske till och med ett statligt sådant, om inte marknadsaktörer kan etablera tillräcklig trovärdighet. Om människor inte litar på att registret kommer att se till att testamentets instruktioner effektueras lär de inte nyttja det. Men kanske kan t.ex. bankerna gå samman och skapa ett sådant register; kanske kan landets advokater göra det?

En möjlig invändning: Spelar det egentligen någon roll vad som händer med arv — den som har testamenterat är ju ändå död och bryr sig inte längre? Det är förvisso sant, men i den mån människor medan de lever motiveras av att kunna bestämma över hur delar av tillgångarna fördelas kan ett system där testamenten inte följs ha negativa incitamentseffekter, t.ex. på förmögenhetsbildning, som en större säkerhet skulle kunna undanröja.

Ett liv utan sanning

Joan Robinson skriver följande i början av sin bok Economic Philosophy:

One reason why modern life is so uncomfortable is that we have grown self-conscious about things that used to be taken for granted. Formerly people believed what they believed because they thought it was true, or because it was what all right-thinking people thought. But since Freud exposed us to our propensity to rationalization and Marx showed how our ideas spring from ideologies we have begun to ask: Why do I believe what I believe? The fact that we ask such questions implies that we think that there is an answer to be found out but, even if we could answer them at one layer another remains behind: Why do I believe what I believe about what it is that makes me believe it? So we remain in an impenetrable fog. Truth is no longer true. Evil is no longer wicked. ”It all depends on what you mean.” But this makes life impossible — we must find a way through.

En utmanande hållning! Jag håller med om att det moderna livet är obekvämt och tror att det ligger en del i det Joan Robinson menar är orsaken. Några reflexioner:

  • Finns sanning? Jag är inte alls säker på det; i vilket fall tror jag att det är sant att den ofta är otillgänglig för människor.
  • Om sanning finns innebär inte det att ”sanningar” inte bör utsättas för kritisk analys och dekonstrueras. Under årtusendena har ”sanningar” proklamerats och accepterats och använts som maktmedel.
  • En tillvaro utan sanning och med ständig omprövning av ”sanningar” må vara filosofiskt tillfredsställande men kanske inte lyckobringande, precis som Robinson skriver. Dels talar det för att den enkla människan i genomsnitt nog är lyckligare än den tänkande, dekonstruerande människan; dels talar det för att fiktionalism kan spela en nyttig roll. Vi kan tala som om sanning och sanningar finns och är tillgänglig(a) utan att innerst inne tro att så är fallet.

Husdjur i min smak

En god tysk vän till mig skickade mig denna historia, som jag fann mycket skojig:

”Je ne pense pas que je puisse connaître un moment de bonheur plus intense que celui”*, the aged French aristocrat uttered overwhelmed with emotion while offering lettuce to Wukei, his ceramic tortoise that served him as a mascot symbolising prudence and longevity.


*”Jag tror inte att jag kan uppleva ett ögonblick av mer intensiv lycka än detta”.

Varför röstar människor?

För mig och många andra är det oklart varför så många röstar. En ny studie av Fredrik Carlsson och Olof Johansson-Stenman, baserad på svenska data, ”Why Do You Vote and Vote as You Do?”, publicerad i Kyklos (preliminär gratisversion här), finner bl.a. följande:

Large majorities find it important to vote in order to affect the outcome, because it is a democratic obligation to vote, and because they want to express their political views.

För egen del röstar jag av den tredje orsaken: för att uttrycka min politiska uppfattning. Den första orsaken kan betraktas som en tveksam grund för att rösta eftersom sannolikheten för att en röst fäller avgörandet i ett val är liten; den andra kan likaså — och bör, enligt filosofen Jason Brennan — ifrågasättas som allmän dogm. Nå, det finns mycket mer intressanta resultat i artikeln: läs och lär dig mer om de mystiska svenska väljarna.

Hur bör bjudresor bedömas?

Sofia Arkelsten har det inte så lätt för närvarande. Kritiken tycks mig dock simplistisk. Istället för att titta på i vilken mån en mottagare av en bjudresa efter resan tycker som den organisation som bjöd, bör man, enligt min uppfattning, titta på i vilken mån en sådan mottagare har förändrat sin uppfattning i riktning mot den uppfattning som organisationen som bjöd har.

Antag att vi har en politisk fråga om vilken man kan inta en hållning, x, längs en kontinuerlig skala från 0 till 100. Vi kan säga att x anger graden av kärnkraftsvänlighet. Vi har först en organisation som intar hållningen 100. Sedan har vi en politiker som i period 0, före bjudresan, intar hållningen 75, dvs. personen är ganska kärnkraftsvänlig, om än inte lika kärnkraftsvänlig som den bjudande organisationen. Sedan inträffar bjudresan i period 1. Den intressanta frågan är då hur den bjudnas x ser ut i period 2, alltså efter bjudresan. Antag att den fortfarande är 75. I så fall menar jag att bjudresan var oproblematisk. Att den bjudna i period 2 talar sig varm för kärnkraft, på samma sätt som i period 0, bör då inte ses som ett resultat av bjudresan utan som ett resultat av en hållning som föregick bjudresan. Då duger det inte att påpeka att den bjudna talar väl om kärnkraft i riksdagen och på sin blogg i period 2: det är helt enkelt inte relevant i en normativ utvärdering av bjudresan.

Man skulle vidare kunna tänka sig en andra politiker, som i period 0 har ett x på 10 och som i period 1 också åker på bjudresan. Antag att politikern vi period 2 har ett x på 20. I period 2 är det så att den ovan nämnda politikern, med ett konstant x på 75, talar sig varm för kärnkraft, medan den andra politikern fortfarande är kärnkraftskritisk (om än i mindre grad än i period 0). Då kan det låta som om den första politikern har påverkats mer och mycket av bjudresan: hon talar sig ju ganska varm för det organisationen står för, medan den andra politikern fortfarande är avogt inställd, på det hela taget (om än i mindre grad än i period 0). Trots det är bjudresan enbart problematisk, med detta sätt att se, i förhållande till den andra politikern.

För att knyta an till Sofia Arkelsten har jag inte sett några som helst belägg för att hon i frågor som rör olja, sexualpolitik eller kärnkraft har ändrat sina politiska hållningar efter bjudresorna. Ergo finner jag dem oproblematiska. Aftonbladet utropar idag: Avgå! Jag utropar istället: Stanna!

Media: SvD1, SvD2, SvD3DN, Expr1, Expr2AB1, AB2, AB3, AB4, AB5SvT1, SvT2