Argumenten för representativ demokrati är många: ett av de vanligaste är att val möjliggör byte av politiker som väljarna är missnöjda med. En ny studie, ”Elections and Deceptions: Theory and Experimental Evidence”, ger ett annat argument, baserat på ett experimentellt resultat:

Our main insight is that candidates behave more benevolently when democratically elected than when exogenously appointed.

Skälet till detta, menar forskarna, är att det är förknippat med en psykologisk kostnad för politiska kandidater att ljuga och att löften som utställs i valkampanjer därför utgör ett slags ankare för deras beteende när de väl är valda. Utan en möjlighet att väljas utställs inga löften som kan utgöra en intern restriktion på beteendet.

Ett annat resultat är också intressant:

[C]andidates feel more obliged to serve the public interest the higher their approval ratings are.

Hur ser dynamiken ut här? Antag en politiker som börjar bete sig på ett sätt som inte gynnar allmänintresset. Då faller hans popularitet. Det leder i sin tur till en psykologisk känsla hos politikern, att det är mindre viktigt att arbeta för allmänintresset. En negativ spiral, alltså. Om politikern förutser den kanske han i och för sig är mer benägen att gynna allmänintresset redan från början. En annan fråga är om det alltid är bra för väljarna att säga att de tycker om de politiker som för tillfället styr – därigenom leds  ju politikerna att gynna allmänintresset i högre grad – men att sedan, om detta inte uttrycker sanna preferenser, rösta bort dem i nästa val. Dock kan ju politikerna inse att väljarna kan preferensförfalska, varför signalen om popularitet kanske slutar påverka. En sista fråga är om dessa experimentella resultat verkligen kan generaliseras till politikens värld.