Ludvig XIV hävdade:

Staten, det är jag.

Eva Mörk hävdar:

Pengarna är och förblir alltså våra, vare sig det är vi själva eller statskassan som förvaltar över dem. … Staten bör därför ses som vi snarare än de.

Det förra må ha varit korrekt; det senare anser jag inte vara det, av åtminstone två skäl.

1. Politiker och tjänstemän har egna intressen. Det tycks mig som om Eva Mörk förutsätter att politiker och tjänstemän alltid fattar beslut i enlighet med la volonté générale — men visar inte hennes egen forskning (se t.ex. här, här och här) att så inte är fallet? I själva verket föreligger ofta ett principal-agent-problem mellan väljare och politiker och mellan politiker och tjänstemän, som kan leda till att en delgrupp väljare eller intressegrupper gynnas av politiska beslut på bekostnad av andra. Därför kan man, som jag ser det, inte automatiskt och per definition se politiska beslut som varandes i linje med det allmänna bästa. Staten är inte vi — staten är politiker och tjänstemän som ibland, men långtifrån alltid, gynnar alla medborgare.

2. Enkel majoritetsregel möjliggör minoritetsförtryck. Även utan ett principal-agent-problem skulle ett politiskt system där beslut tas med enkel majoritetsregel kunna innefatta avvikelser från det allmänna bästa, eftersom en majoritet väljare kan vilja ha beslut fattade som kraftigt missgynnar, förtrycker eller exploaterar en minoritet. Detta analyseras noga av James Buchanan och Gordon Tullock i The Calculus of Consent: Logical Foundations of Constitutional Democracy samt av James Buchanan och Roger Congleton i Politics by Principle, Not Interest: Towards Nondiscriminatory Democracy. Staten är inte vi ens utan egna intressen hos politiker och tjänstemän — staten är politiker och tjänstemän som ibland, men långtifrån alltid, gynnar alla medborgare.

Även om 1 inte skulle stämma argumenterar Geoffrey Brennan och James Buchanan, i kapitel 4 av The Reason of Rules: Constitutional Political Economy, för att man bör anta det när man kontemplerar utformningen av de politiska institutionerna, för att minimera risken för att politiska beslut inte är i linje med det allmänna bästa:

Using the Homo economicus behavior model in constitutional analysis, and justifying this use on analytic rather than empirical grounds, is a procedure we have borrowed from the classical political economist-philosophers in their analysis of political institutions. And we can, perhaps, do no better in this connection than appeal to David Hume: ”In constraining any system of government and fixing the several checks and controls of the constitution, every man ought to be supposed a knave and to have no other end, in all his actions, than private interest.” 

Staten kan alltså fås att komma närmare ”vi” med en viss konstitutionell utformning, men att påstå att staten är ”vi”, i synnerhet under enkel majoritetsregel, tycks mig mycket, mycket märkligt.

Se det tidigare inlägget ”Ifrågasätt enkel majoritet”.