Se upp för de farliga bestarna

Attackerad hundägare

Attackerad hundägare

I Bo Baldersons Statsrådets verk befinner sig adjunkt Vilhem Persson (motvilligt) på sitt årliga sommarbesök hos sin syster Margareta, hennes man (statsrådet) och deras 16 barn:

Men värst var hundarna. De gamla, små gick väl an, men den nya stora var förfärlig. Den formligen vräkte sig mot mig, och barnen uppmuntrade den med rop som: ”Ja, hälsa på morbror då!” och: ”Är jag inte gullig så säj?” och ”Att han försökte slicka dej på munnen är en instinkt, han vill att du ska kräkas upp maten åt honom.” När jag avvisade den, eller försökte avvisa den, verkade de oförstående och närmast misslynta. (Jag har märkt det där hos de flesta hundägare. Tar man inte emot deras djur som vore de ens egna, sedan länge saknade barn och ger dem fritt spelrum på ens person, säger de till varandra med dova röster att man inte är någon djurvän. Och det dömer en. Sedan är man inte ett vitten värd. För att riktigt tillfredsställa dessa hundägare ska man lägga sig ner på marken och låta bestarna gå över en hel och hållen med tassar och tunga.) Sedan den gjort ett sista desperat försök att få mig på fall genom att kasta sig mot knävecken, fick Margareta den i alla fall kopplad och barn och djur drogs bort mot bassängen, där dressyr skulle övas.

Ja, hundar och hundägare kan vara mycket påfrestande. Jag misstänker att Frankrikes ex-president håller med, apropå denna nyhetsrubrik i The Daily Mail:

Former French President Chirac hospitalised after mauling by his clinically depressed poodle.

Adjunkt Persson hade visst lite fel ändå: även de gamla, små ska man se upp för!

Se tidigare inlägg om Vilhelm Persson: ”Rökning vid middagsbordet”, ”Djur och natur” och ”Den läskiga naturen”.