Gränsen för omtanke

Hur stort är vårt medlidande? Vilka bryr vi oss om? Witold Gombrowicz kontrasterar i sin dagbok en gammal och en ny syn:

Men jag tror att det finns två skolor härvidlag. För folk av den äldre skolan är smärtan hos en närstående den allra värsta, näst efter den egna smärtan; dignitärens smärta är viktigare än bondens; bondens smärta är viktigare än bondpojkens; pojkens smärta är viktigare än hundens. De håller sig inom smärtans trängre krets. Men för folk av den nyare skolan är smärtan smärta, var den än uppträder, lika förfärande hos en människa som hos en fluga, det har uppstått en känsla för det rena lidandet, vårt helvete har blivit universellt. Jag betraktas till exempel av vissa som okänslig därför att jag har svårt att dölja att mina närmastes smärta ingalunda är min närmaste smärta. Hela min natur är inställd på att upptäcka lidande hos den andra — den lägre.

Detta rör det filosofen Peter Singer kallar ”a widening circle of compassion”, dvs. människans gradvisa utökning av den krets hon bryr sig om, från sig själv, till den egna familjen, den egna byn, den egna regionen, den egna nationen, den egna rasen, hela mänskligheten och till djur av olika slag. Men hur ser framtiden ut? Kommer fler att bli som Gombrowicz? Och är det önskvärt? Kanske är den universella omtanken praktiskt omöjlig?