I sin doktorsavhandling i psykologi finner Heather Murphy att det, trots ökad öppenhet och acceptans, inte alltid är så lätt att vara homo- eller bisexuell:

These students identified themselves as heterosexual, but also reported being attracted to people of the same sex or engaging in same-sex behavior. This group was three times as likely as heterosexuals to have made a plan to commit suicide in the past year and six times more likely to have actually attempted suicide in the same period.

Resultaten kan sammanfattas i denna tabell:

Jag ser det som viktigt att man, särskilt som vuxen i förhållande till barn och ungdomar, är öppen, accepterande och, faktiskt, icke-heterosexistisk. Utgå inte från att alla är heterosexuella. Fråga inte flickan om hon har träffat en pojke, fråga om hon har träffat någon. Och om hon träffar en flicka, välkomna det. Och låt henne känna innan hon träffar en flicka att du välkomnar det, om det skulle ske. Det är frånvaron av det självklara accepterandet av kärlek mellan personer av samma kön som jag tror utgör grunden till den olycka som Heather Murphy identifierar. Det är en sådan frånvaro som hos många homo- och bisexuella skapar en känsla av alienation och utanförskap.

Jag talar här inte om politik eller offentliga proklamationer i första hand, utan om attityder och bemötande i den lilla världen, gentemot dem som finns i ens närhet. Se ett tidigare inlägg om föräldrars rädsla för att deras barn ska visa sig vara homosexuella.