Njut av mat och dryck

Lev längre genom att dricka rödvin. Minska på samma sätt risken att få ledgångsreumatism. Och ät ute på restaurang utan att bli fet. Ibland är nyheterna goda!

Kosmopolit på nationaldagen

De flesta helgdagar bereder mig ideologiska problem. Är de inte religiösa så är de socialistiska eller, som idag, nationalistiska.

Ty jag identifierar mig som kosmopolit, likt den antike filosofen Diogenes, som proklamerade:

Jag är en världsmedborgare.

Professor Martha Nussbaum beskriver stoikernas tilltalande syn:

Diogenes knew that the invitation to think as a world citizen was, in a sense, an invitation to be an exile from the comfort of patriotism and its easy sentiments, to see our own ways of life from the point of view of justice and the good. The accident of where one is born is just that, an accident; any human being might have been born in any nation. Recognizing this, his Stoic successors held, we should not allow differences of nationality or class or ethnic membership or even gender to erect barriers between us and our fellow human beings. We should recognize humanity wherever it occurs, and give its fundamental ingredients, reason and moral capacity, our first allegiance and respect.

Just så! Förutom att vara tilltalande på filosofiska grunder harmonierar denna typ av kosmopolitiska syn även väl med min psykologiska konstitution. Jag har starkt atomistiska drag och välkomnar den exil från gruppen som Nussbaum talar om — men jag inser också att tanken därpå skrämmer många. Jag kan i vilket fall inte undvika att se tendensen till kollektivistisk identifikation som ett slags svaghet, som ett sätt att dämpa rädslan för att stå själv i världen. Tyvärr leder denna rädsla och åtföljande kollektivstiska identifikation ofta till obehagliga konsekvenser: förminskandet av det icke-svenska och en strävan att gynna ”det egna” och att missgynna ”det andra”, såväl i kulturella som i ekonomiska frågor.

Jag dissar därför med lätthet nationaldagen, lyssnandes till Sjostakovitjs 11:e symfoni! Ingen nationalsång här inte.

Tuffare tider i välfärdsstaten

Regeringen stramar upp socialförsäkringssystemen.* Oavsett vad man tycker om förändringarna, är det intressant att de genomförs, mot bakgrund av Assar Lindbecks analys:

However, in the same way that the combination of specific benefits and general financing, strengthened by the recursiveness of the spending process, all help to explain the expansion of the welfare state, the same factors also help to explain why it is politically difficult to reverse the process. An unwinding of welfare-state spending could be expected to be particularly difficult in societies where a large share of the electorate is financed by the public sector (i.e., is tax-financed rather than market-financed).”**

Och följdriktigt ser vi en reaktion — regeringens väljarstöd imponerar i dagsläget inte. Frågan är då hur man ska förklara att regeringen genomför alla dessa förändringar. Några alternativa förklaringar:

  1. Regeringen förstår att förändringarna kostar röster, men genomför dem ändå för att de gynnar allmänintresset. (Bye bye, teorin om röstmaximering!)
  2. Regeringen förstår att förändringarna kostar röster, men tror att kostnaden är kortsiktig och att den bättre fungerande ekonomin (särskilt ökad sysselsättning och bättre statsfinanser) välkomnas av de allra flesta i god tid till valet 2010.
  3. Regeringen förstår inte att förändringarna kostar röster. I så fall kanske reglerna mjukas upp och ersättningsnivåerna höjs i budgeten 2010.
  4. Förändringarna kostar inte röster, vilket regeringen inser. Röstfallet kan bero på andra faktorer.

Själv tror jag mest på alternativ 2.

_______________________
*Se dr Lundbäcks blogg för frekventa, detaljerade och underfundiga beskrivningar av regeringens reformarbete.
**Lindbeck, Assar (1995). ”Hazardous Welfare-State Dynamics.American Economic Review, 85(2): 9—15.

Obama leder över McCain

Nu har Barack Obama besegrat Hillary Clinton, men en formidabel motståndare återstår i form av John McCain. Det ser dock i nuläget lovande ut för Obama, även om mycket kan hända fram till den 4 november. Denna karta är baserad på den senaste opinionsmätningen i respektive delstat. Obama leder med 287 mot 227 elektorsröster! Det är dött löpp i delstater med sammanlagt 24 elektorsröster, men även om McCain skulle tillräknas alla dessa leder Obama ändå. Notera att ju rödare en delstat är, desto starkare är stödet för republikanerna. Demokraternas färg är blå.

Den hotfulla evolutionsteorin

John Derbyshire förklarar varför evolutionsteorin skrämmer och förargar såväl religiösa människor som postmodernistiska akademiker inom humaniora. Medan de förra vill se människan som Jahves eller Allahs speciella skapelse (God rules!), vill de senare se människan som ett blankt blad, helt formbar och möjlig att socialt konstruera (Culture rules!). Men som Derbyshire påpekar:

Only one view of human nature can be correct. Either we are the ensouled favorites of an omniscient deity; or we are biology and nothing else; or we are biological vehicles for a perfectly plastic uniform essence whose every trait is a consequence of the world immediately around us. The first option, in current American society, is largely the property of the political Right; the third, of the political Left. The middle option has no true political home, any more than Pythagoras’ Theorem has. Like Pythagoras’ Theorem, it is much the most useful of the three, and very likely true. Unlike the theorem, though, it tells us things about ourselves we cannot bear to hear. For that reason, it will probably never have wide acceptance.”

Darwins förståelse av tillvaron är revolutionär (Biology rules!). Den kullkastar dogmer av flera slag. Jag uppfattar det som att den biologiska revolutionen har lyckats relativt väl i Sverige, något vi kan glädja oss åt. Och visar detta inte att den stora allmänhet som elitister ofta klagar på, ibland förmår acceptera också radikalt nya och annorlunda synsätt på tillvaron? I alla fall i länder där sinnet inte är förblindat av religion eller stora doser postmodernism.

Språkmästaren

Igitur har, tack och lov och pris, återigen fattat pennan (så att säga):

Man blir blå. Man sitter länge på väg dit man inte vill vara. Och blir blå. Man väljer, säger hon. Det ska vara en tröst. Eller uppmuntran. Det är, i själva verket, en ointressant självklarhet. Utan substans. Eller förankring i detta, just detta. Så man blir blå. Och tänker på doften av vatten och förunderliga saker som görs under namn som ‘val’ och ‘ånger’.”

Vad mer finns att tillägga?

Skatter och egenföretagande

Få har analyserat hur skatter påverkar utbudet av entreprenörer. Åsa Hansson gör just det i en ny studie*. Hon finner att både genomsnitts- och marginalskattesatser är negativt relaterade till sannolikheten att bli egenföretagare. Dessutom är förmögenhet positivt relaterad till denna sannolikhet. Utdrag ur resultattabell:

Borde inte dessa resultat stämma socialdemokraterna till eftertanke, nu när de flörtar hej vilt med entreprenörerna? Medan regeringen har sänkt inkomstskatten och tagit bort förmögenhetsskatten talar socialdemokraterna om att höja och återinföra. Man tvivlar, mot bakgrund av Åsas resultat, åtminstone på att detta skulle stimulera företagarverksamhet i vårt land.

_____________________________

*Hansson, Åsa (2008). ”Income Taxes and the Probability to Become Self-Employed: The Case of Sweden.” Ratio Working Paper nr. 122.

Mot de intellektuella

Professor Rick Hills kallar sig antiintellektuell, med följande motivering:

In my experience, intellectuals (as a class) are ideologically intolerant, easily offended by ordinary humor, and pretentious in their prejudices, which they disguise as universal truths. … Moreover, I find a direct relationship between the academic obscurity of self-consciously ‘intellectual’ writer’s prose and the willingness of that writer to justify the unjustifiable. It takes the convoluted abstractions of a Carl Schmitt or a Heidegger to offer apologetics for Hitler; a Sartre, to temporize about Stalin; a Foucault, to defend Khomeini.

Dvs. intellektuella tenderar att använda sig av obskyr prosa, tänkt att vara obegriplig, tänkt att därigenom imponera, som i sin tur, genom att imponera och genom att vara vag, kan användas för att rättfärdiga groteska politiska praktiker. Den kan alternativt leda till frånvaro av politisk handling, till ett slags passivitet. Ordmassan blir det viktiga, inte engagemanget i det verkliga livet.

Detta knyter an till Gombrowicz syn, att man inte bör ta ”stora tänkare” på fullt allvar — och att de kanske inte alltid tar sig själva på fullt allvar. Distans och dekonstruktion av det dekonstruerande rekommenderas!

Hills tar upp en viktig aspekt:

Intellectuals spray polysyllables like squid ink, to evade the democratic decencies of conversation.

Detta ser jag som ett allvarligt problem. När offentliga diskurser präglas av satir, av ironi, av icke-penetrerbara stömmar av ord, kan argument inte riktigt stötas och blötas mot varandra. Det blir mer en uppvisning, ett försök att med fyndigheter kväsa dem som tycker annorlunda. Jag förespråkar en mer popperiansk syn på offentlig debatt, präglad av respekt, klarhet och rationalitet.

Uppdatering: Eric Posner ger en läsvärd kommentar.

Brott och straff

Om straff inte hade någon effekt på brottslighet, varken genom inlåsning av skurkar, genom behandling av skurkar, eller genom en avskräckande effekt, skulle jag då vara för straff? Nej, eftersom det enda kvarvarande motivet för straff vore vedergällning, ett motiv som jag förkastar på filosofisk grund.

Mina två kommentatorer Peter och Jakob (se länk i föregående stycke) menar, om jag förstår dem rätt, att straff de facto inte har någon effekt på brottslighet och att det enda skälet till straff därför är vedergällning eller, rättare sagt, att allmänheten vill ha vedergällning och att vi därför, för att undvika mobb-rättvisa, måste straffa brottslingar ändå.

Men stämmer detta verkligen? Jag förhåller mig mycket tveksam. Det finns ett antal empiriska studier som indikerar en negativ relation mellan straff och brottslighet. Professor Alex Tabarrok sammanfattar:

We now know that the average citizen was right and the criminologists and sociologists who argued that ‘deterrence doesn’t work’ were wrong.  Deterrence works. New consensus is based on better, more credible, more convincing empirical techniques.

Några exempel på studier som visar att straff har en avskräckande effekt:

  • En studie finner att ungdomsbrottsligheten i USA ökade kraftigt under ett par decennier och att sänkta straff, och den minskade avskräckande effekt detta medförde, kan förklara ca 60 procent av denna ökning.
  • En studie finner att ökat antal poliser (vilket implicerar en högre sannolikhet att åka fast) samt en ökning av fängelsepopulationen bidrog till minskad brottslighet i USA.
  • En studie finner stöd för att straff har en avskräckande effekt i Californien.
  • En studie finner att både straffets längd och implementeringssannolikhet avskräcker brottslighet (i synnerhet implementeringssannolikheten).
  • En studie finner att fängelselivets hårdhet inverkar negativt på brottslighet i USA.
  • En studie finner likaså att straffets längd och sannolikheten att fångas minskar egendomsbrottsligheten i Australien.
  • En studie finner att straff har en avskräckande effekt på brottslighet i Australien.
  • En studie finner att antalet poliser har en negativ effekt på brottslighetens omfattning i Washington, D.C.
  • En studie finner att våld bland fotbollshuliganer i Stockholm påverkas negativt av antalet poliser.

Dessa studier indikerar att tvärsäkra påståenden om att straff (deras längd och implementeringssannolikhet) inte har en preventiv effekt och en reducerande effekt på brottslighet inte är helt trovärdiga. Det gör att straff går att försvara utan att hänvisa till hämndbegär.

Middag med professor Voigt

Ikväll dinerade jag med min gode vän professor Stefan Voigt å Restaurang 1900, Mat-Niklas restaurang i Stockholm. Den svenska stilen på mat och lokal imponerade. Jag åt gotländsk vit sparris, hönsägg, rostat vete, kajplök, citronkräm; grillad grisnacke, rotsellri, morötter, persilja, kålrot; samt 1900´s praliner, choklad i olika smaker.

Stefans forskning fokuserar på institutioners betydelse för hur samhällen fungerar i olika avseenden. Vad sägs t.ex. om denna studie, som finner att länder med majoritetsvalsystem har lägre offentliga utgifter, lägre intressegruppsverksamhet men också lägre arbetsproduktivitet än länder med proportionella valsystem? Eller om denna studie, som finner att ekonomisk tillväxt inte är relaterad till domstolars juridiskt reglerade oberoende men positivt relaterad till domstolars faktiska oberoende?

Personliga bilskyltar

I ett av de roligaste Seinfeld-avsnitten får Kramer felaktigt någon annans personliga registreringsskyltar till bilen.
assman.jpg
[At the motor vehicle bureau]
Kramer: Yeah, I’m here to pick up my new plates. My name is Kramer. Cosmo Kramer.
Clerk: Kramer. [checks computer] All right.
Kramer: All righty.
Clerk: Sign right here, please. [hands over clipboard]
Kramer: [signs it] Okay. [the clerk hands him a manila envelope]. Thanks. [opens up the envelope] Assman? Oh, no, these don’t belong to me. I’m not the Assman. I think there’s been a mistake.
Clerk: What’s your name again?
Kramer: Cosmo Kramer.
Clerk: [checks computer again] Cosmo Kramer. You are the Assman.
Kramer: No! I’m not the Assman.
Clerk: Well, as far as the state of New York is concerned, you are.
[Failing to clear up the mistake, Kramer drives off with the new plates attached]

Skyltarna visade sig sedermera tillhöra en proktolog.

Inspiration från bibeln

Vissa har fått för sig att bibeln är ett moraliskt rättesnöre. 3 Mos. 20:13:

Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen.

Mladen Obradović, chef för den serbiska, högerextrema rörelsen Obraz:

Homosexualitet är ett sjukt beteende. Helt enkelt vidrigt! Det står till och med i bibeln.

Vilket i praktiken bl.a. yttrar sig på följande vis:

Deltagare i Pridefestivalen tågar genom gatorna i Belgrad. I händerna har de färgglada luftballonger. Plötsligt flyger stenar genom luften. Kortsnaggade unga grabbar med tunga kängor, somliga svepta i dödsskalleflaggor, går till attack.
– En stor dag för Serbien, säger Mladen Obradovic.

Djärv konst utmanar

Jag föraktar lite smått en konventionell syn på konst. Inte främst för dess innehåll — jag accepterar, i enlighet med devisen att var och en blir salig på sin fason, att andra tycker om lättsmälta, melodiska kompositioner och tavlor med harar i snö, gråtande barn eller fartyg på böljan den blå — utan för dess intolerans. Den förkastar allt vid vilket den inte är van. Dess förespråkare säger ofta och utan eftertanke: ”Men det där är ju inte konst! Bort det!”

Jo jo. Men Witold Gombrowicz står för något annat (Dagboken 1—3, s. 288):

Alltså kan och måste konsten även rubba verkligheten, sönderdela den i dess beståndsdelar och av dem bygga nya absurda världar — ett godtycke bakom vilket det finns en fördold lag, rubbandet av meningen har sin mening, det vanvett som förstör vår yttre mening leder oss till vår inre mening. Och drömmen blottlägger idiotin i kravet från somliga alltför klassicistiska sinnen att konsten måste vara ‘klar’. Klarhet? Konstens klarhet är nattens och inte dagens. Konstens klarhet är som ljuset från en ficklampa, det röjer ett föremål i mörkret och försänker resten i ett ännu bottenlösare mörker. Utanför sin ljuskägla ska den vara mörk som Pythisans tal, ha beslöjat ansikte, vara halvkväden, skifta i betydelsernas mångfald, nå längre än varje enskild betydelse. Klassisk klarhet? De gamla grekernas klarhet? Om ni tycker det är klart så är ni blinda. Gå och se på den mest klassiska Venus mitt på blanka eftermiddagen med oförvillad blick och ni upptäcker den svartaste natt.

Via Gustav Bonds finner jag en särskilt lämplig illustration av rikedomen i en icke-konventionell konst (och konstsyn): John Cages verk 4’33 för full symfoniorkester:

Kan hämndbegäret inte tämjas?

Apropå Mattias Flink och dubbelmord. Den klurige Jakob Heidbrink framför ett argument som får mig att skruva på mig:

Det som vi dock i vilket fall som helst behöver är en debatt om hur vi hanterar offrens hämndbegär, eller med andra ord hur vid hanterar vedergällningsfunktionen i straffet. Om vi fortsätter att låtsas som om den funktionen inte hade något värde, skulle jag inte bli förvånad om vi snart skulle få se lynchmord.

Jakob tycks mena att eftersom det ligger i människans natur att vilja hämnas på någon som beter sig illa, bör lagstiftaren ta hänsyn till detta, vilket implicerar strängare straff, allt annat lika. Men om man som jag anser att människan inte har en fri vilja och att hon därför inte kan hållas moraliskt ansvarig för någon handling, skulle det innebära en kapitulation inför en i grunden primitiv känsla. Som Richard Dawkins uttrycker det:

Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour. As scientists, we believe that human brains, though they may not work in the same way as man-made computers, are as surely governed by the laws of physics.

Så det ligger något djupt otillfredsställande i att acceptera vedergällning som grund för straff.

Men detta kanske är en förhastad slutsats. Ty även determinister som jag accepterar straff för att hålla brottslingar borta från ”vanligt folk” och för att avskräcka från brott. Om straff accepteras av de skälen trots att brottslingar inte är moraliskt ansvariga, varför kan inte straff accepteras utifrån en allmän önskan om vedergällning? Jag tvekar av två skäl.

i) Jag är inte säker på att konsekvenserna är positiva. Jag tror nämligen att det kan vara farligt att bejaka primitiva känslor. Efter att ha läst Njals saga inser jag att ett samhälle som accepterar vedergällning kan råka riktigt illa ut.

ii) Jag tror inte att hämndbegär är helt opåverkbart. I detta ges jag stöd av Joshua Greene och Jonathan Cohen, som i artikeln ”For the Law, Neuroscience Changes Nothing and Everything” skriver:

New neuroscience will change the law, not by undermining its current assumptions, but by transforming people’s moral intuitions about free will and responsibility. This change in moral outlook will result not from the discovery of crucial new facts or clever new arguments, but from a new appreciation of old arguments, bolstered by vivid new illustrations provided by cognitive neuroscience. We foresee, and recommend, a shift away from punishment aimed at retribution in favour of a more progressive, consequentialist approach to the criminal law.

Dvs. jag hoppas och tror att människor kan påverkas så att de inte okritiskt accepterar sina egna hämndbegär.

Avslutningsvis: Om hämndbegär ska accepteras (okritiskt) som grund för straff, vad händer om detta är extremt? Säg att folket kräver tortyr? Om inte det ska accepteras, vem ska avgöra vilka hämndbegär som lagstiftaren ska ta hänsyn till? Och om en avgränsning accepteras, varför inte helt strunta i hämndbegär?

Uppdatering: Jakob Heidbrink resonerar vidare utifrån ett krav på högre straff från en vänsterpartist. Och Jonas Vlachos kommer med en som vanligt tänkvärd kommentar.

Uttal av årtal

Hur bör man uttala ”2010”?

  1. Tjugohundratio?
  2. Tvåtusentio?
  3. Tjugotio?

Jag har noterat att statsministern väljer alternativ 3. De flesta verkar välja alternativ 2. Själv väljer jag alternativ 1, i enlighet med etablerade språkråd:

Tvåtusentalet är perioden från år 2000 till 3000. Tjugohundratalet är tiden från år 2000 till 2100. Vi skiljer mellan tusenårsperioder och de tio sekler de består av. Detta språkbruk är  förutsättningen för att kunna dela upp även tvåtusentalet i tjugohundratalet, tjugoetthundratalet, tjugotvåhundratalet som vi gör med nittonhundratalet, artonhundratalet.

Styr eliter eller folket?

Ekonomisk politik ändras väldigt lite när diktaturer blir demokratier.* Hur kan det förklaras? Enligt Daron Acemoglu och James Robinson är en möjlig förklaring att eliter lyckas upprätthålla makt, även när de rent legalt inte har samma maktställning längre.** Demokratiska ledare kan helt enkelt finna det i sitt intresse att gynna eliter istället för medborgarna, och vad väljarna röstar på i val spelar mycket liten roll för vad som beslutas i de lagstiftande församlingarna.

En annan förklaring ges av Ludwig von Mises, som tvärtom menar att såväl diktatorer som demokratiska ledare måste tillfredsställa befolkningen om de ska kunna sitta kvar vid makten. Det är inte eliter utan demos som styr, oavsett politiskt system. Bryan Caplan och Edward Stringham belyser den teorin ytterligare i en kritik av public choice-teorin, som likt Acemoglu och Robinson brukar se politiken som starkt influerad av intressegrupper.

Vilken teori stämmer bäst överens med verkligheten? Är det eliter eller folket som egentligen styr i demokratier och diktaturer? You tell me.

___________________
*Mulligan, Casey B., Gil, Ricard och Sala-i-Martin, Xavier (2004). ”Do Democracies Have Different Public Policies Than Nondemocracies?Journal of Economic Perspectives, 18(1): 51—74.
**Acemoglu, Daron och Robinson, James A. (2008). ”Persistence of Power, Elites, and Institutions.American Economic Review, 98(1): 267—293.

Mobbning skadar och sarjar

Yves Saint Laurent är död. Jag fastnade för följande:

Det var genom sitt mode Laurent syntes offentligt. Själv framträdde han mycket sällan. Bakgrunden var att han på grund av sin homosexuella läggning mobbades svårt i skolan, något som gjorde honom både fysiskt och psykiskt sjuk.”

Mobbning är en synnerligen destruktiv företeelse, som enligt min mening inte bekämpas med tillräcklig kraft. Att förnedras för något man är skadar djupt och sätter sin prägel. Just som homosexuell är man inte sällan extra ensam. När andra utsatta har ett starkt stöd i sin familj, som ofta delar det som utgör grunden för mobbningen, har man som ung homosexuell i regel inte vågat berätta för sin familj om sin läggning av rädsla att förkastas även av dem. Resultatet kan bli så djupa sår att inte all framgång i världen, som Yves Saint Laurent förvisso fick uppleva, hjälper.

Karl Lagerfeld är en annan homosexuell modeskapare som har gjort ett starkt intryck på mig.

Den fria viljans psykologi

Varför tror de flesta människor att vi har fri vilja, dvs. att vi skulle kunna agera på annat sätt än vi faktiskt gör? Professorn i moralpsykologi Shaun Nichols presenterar i ”How Can Psychology Contribute to the Free Will Debate?” bl.a. två i mitt tycke intressanta teorier.

Den första teorin säger att vi tror att vi har fri vilja därför att i) vi anser att vi bör gör vissa, men inte andra, saker, vilket ii) förutsätter att vi kan handla på olika sätt. Nichols skriver:

There is plenty of evidence that even young children think that people ought to behave in certain ways … If children apply some notion of obligation that carries the Kantian implication could have done otherwise (in an indeterminist sense), then the child has the essential ingredients for coming to believe that decisions are not determined.”

Den andra teorin säger att vi lär oss tänka i termer av möjligheter, vilket får oss att tro att en fri vilja existerar. Ofta uttrycker sig föräldrar som om barn har möjlighet att hålla i sig eller att inte hålla i sig för att få dem att undvika att ramla. Det låter då som om de faktiskt i genuin mening kan välja. Nichols skriver:

In short, when we alert our children to risks and opportunities, deterministic explanation is pretty much the last thing on our minds. Or theirs. In this light, it should not be surprising if our notion of possibility fails to be nuanced in a compatibilist fashion.”

Denna forskning illustrerar att våra föreställningar om världen inte behöver följa av en intellektuell övetygelse utan att de kan ha sin grund i olika psykologiska mekanismer. Att tro att fri vilja existerar är inte detsamma som att fri vilja existerar eller att det finns filosofiska argument som fastslår det.

Singel, gammal och ful

Dale Carpenter har hittat det hittills tyngsta argumentet mot könsneutrala äktenskap:

It used to be that if you were over 40 and unmarried, people thought you were gay. If gay marriage becomes acceptable, now, if you’re over 40 and unmarried, people will think it’s because you’re unattractive!

Rationell syn på självmord

Sverige har inte en särskilt hög självmordsfrekvens, enligt OECD:

Men alla förfasas av självmord. Det är fullt förståeligt i de fall den som tar livet av sig har efterlevande som bryr sig. Men utöver det, finns det något egentligt skäl att alltid och utan undantag betrakta självmord som ett utslag av psykisk obalans eller irrationalitet? Jag har svårt att se det. Om någon efter noggrant övervägande inte finner det önskvärt att leva, bör det i sig inte beklagas om denne väljer att avsluta livet. Om efterlevande finns med i bilden kompliceras frågan, som sagt, men det är inte a priori självklart att ens det gör ett självmord beklagansvärt.

Detta stämmer väl överens med David Humes syn:

That Suicide may often be consistent with interest and with our duty to ourselves, no one can question, who allows, that age, sickness, or misfortune may render life a burthen, and make it worse even than annihilation.

Och nej, jag har själv inga som helst planer på självmord. Men det tycks mig att synen på döden är lätt hysterisk i vår kultur. Som Phaedra konstaterar:

Death to the unhappy’s no catastrophe!

I linje med detta konstaterande förespråkar Gombrowicz inrättandet av dödshus.