Kosmopolit på nationaldagen

De flesta helgdagar bereder mig ideologiska problem. Är de inte religiösa så är de socialistiska eller, som idag, nationalistiska.

Ty jag identifierar mig som kosmopolit, likt den antike filosofen Diogenes, som proklamerade:

Jag är en världsmedborgare.

Professor Martha Nussbaum beskriver stoikernas tilltalande syn:

Diogenes knew that the invitation to think as a world citizen was, in a sense, an invitation to be an exile from the comfort of patriotism and its easy sentiments, to see our own ways of life from the point of view of justice and the good. The accident of where one is born is just that, an accident; any human being might have been born in any nation. Recognizing this, his Stoic successors held, we should not allow differences of nationality or class or ethnic membership or even gender to erect barriers between us and our fellow human beings. We should recognize humanity wherever it occurs, and give its fundamental ingredients, reason and moral capacity, our first allegiance and respect.

Just så! Förutom att vara tilltalande på filosofiska grunder harmonierar denna typ av kosmopolitiska syn även väl med min psykologiska konstitution. Jag har starkt atomistiska drag och välkomnar den exil från gruppen som Nussbaum talar om — men jag inser också att tanken därpå skrämmer många. Jag kan i vilket fall inte undvika att se tendensen till kollektivistisk identifikation som ett slags svaghet, som ett sätt att dämpa rädslan för att stå själv i världen. Tyvärr leder denna rädsla och åtföljande kollektivstiska identifikation ofta till obehagliga konsekvenser: förminskandet av det icke-svenska och en strävan att gynna ”det egna” och att missgynna ”det andra”, såväl i kulturella som i ekonomiska frågor.

Jag dissar därför med lätthet nationaldagen, lyssnandes till Sjostakovitjs 11:e symfoni! Ingen nationalsång här inte.