Djärv konst utmanar

Jag föraktar lite smått en konventionell syn på konst. Inte främst för dess innehåll — jag accepterar, i enlighet med devisen att var och en blir salig på sin fason, att andra tycker om lättsmälta, melodiska kompositioner och tavlor med harar i snö, gråtande barn eller fartyg på böljan den blå — utan för dess intolerans. Den förkastar allt vid vilket den inte är van. Dess förespråkare säger ofta och utan eftertanke: ”Men det där är ju inte konst! Bort det!”

Jo jo. Men Witold Gombrowicz står för något annat (Dagboken 1—3, s. 288):

Alltså kan och måste konsten även rubba verkligheten, sönderdela den i dess beståndsdelar och av dem bygga nya absurda världar — ett godtycke bakom vilket det finns en fördold lag, rubbandet av meningen har sin mening, det vanvett som förstör vår yttre mening leder oss till vår inre mening. Och drömmen blottlägger idiotin i kravet från somliga alltför klassicistiska sinnen att konsten måste vara ‘klar’. Klarhet? Konstens klarhet är nattens och inte dagens. Konstens klarhet är som ljuset från en ficklampa, det röjer ett föremål i mörkret och försänker resten i ett ännu bottenlösare mörker. Utanför sin ljuskägla ska den vara mörk som Pythisans tal, ha beslöjat ansikte, vara halvkväden, skifta i betydelsernas mångfald, nå längre än varje enskild betydelse. Klassisk klarhet? De gamla grekernas klarhet? Om ni tycker det är klart så är ni blinda. Gå och se på den mest klassiska Venus mitt på blanka eftermiddagen med oförvillad blick och ni upptäcker den svartaste natt.

Via Gustav Bonds finner jag en särskilt lämplig illustration av rikedomen i en icke-konventionell konst (och konstsyn): John Cages verk 4’33 för full symfoniorkester: