Ingen gravsten, tack

Den amerikanska traditionen med visning av lik i öppna kistor finner jag osmaklig. Inte för att det är något märkligt med döden i sig – tvärtom finner jag den, som sådan, odramatisk och naturlig. Men jag ogillar arrangemang runt döda, såsom dödsannonser, begravningsceremonier, dödsrunor, tal, gravstenar, kistinköp etc., eftersom döda inte längre existerar.

Själv vill jag inte att någon dödsannons ska publiceras efter min död. Jag vill inte ha någon begravningsceremoni. Inga dödsrunor. Inga tal. Ingen gravsten. Ingen kista. Tvärtemot blomsternamnet förgätmigej säger jag: glöm mig när jag är död.

Hur kommer det sig att jag avviker från de flestas tänkande på detta område? Jag misstänker att det kan bero på att de flesta har någon oartikulerad längtan efter odödlighet. ”Inte kan det vara slut efter blott 75 år?” Jo, det kan det. 50 år efter ens död minns ingen vem man var i alla fall. Det är högmod att tro något annat – och att vilja ha arrangemang runt sin döda kropp är ett dyrt och fullkomligt onödigt sätt att vilja få detta högmod manifesterat.

(På denna nytagna bild kan jag beskådas å Tranås griftegård, bredvid min farfars, farmors och gammelmorfars grav.)

Någon kanske invänder: ”Arrangemangen är till för de kvarlevande, de behöver säga farväl.” Men snälla nån, säga farväl till något dött? En död kropp hör inte vad någon säger.